Aftonbladet – 15 maj 1834, sida 1

——— mm———mms—E——— LA ORRAAR sjelfve, och bestred den ansvarspåföljd Hr v. HartmansdorfJ yrkat å Kammar-Rattens Revisorer för ogrundade anmärkningar. Grefve Cronhjelm upplyste dessutom, att Riksens Ständer vid sis:a Riksdag, just på en motion af Grefven, bifallit att Kammar-Rätten ej fick väcka anmärkningar emot skattdragande, utan endast afdöma sådane taxeringsmål, hvaröfver skattdragande eller Krono-Ombud kla gade, äfvensom enligt 149 S4 3 momentet Bevilln. Förordn. väcka anmärkningar emot uppbördsverkets tjenstemäns debitering, uppbörd och redovisning. Hvad moionen åsyftade, men Utskottet afstyrkt, var således redan lag. En ganska lång debatt unopstod 1 denna fråga emellan de olika åsigternes försvarare, tills Ståndet, som det syntes, isynnerhet på de skäl Grefve Cronhjelm utvecklat, afslog betinkandet, emot hvilket Ar v. HartmansdorF veserverade sig, anseende det icke så alldeles afgjordt, att afslagspropositionen blifvit med ja öfvervägande besvarad, och under önskan att den sista proposition Landtmarskalken framställde ej alltid må anses bifallen. — Derefter förekom samma Utskotts betänkande N:o 67 angående Tullmed flere bevillningsmedlens ileverering till Riksgäldskontoret, ett förslag som Utskottet ansett sig böra så mycket mindre tillstyrka, som hvarken motionären, Frih. Kantzou, beledsagat det med några skäl, eller Utskottet funnit några anledningar till förändring i sednaste Ständers beslut angående detta ämne. Återremiss af betänkandet yr:kades af Hr IV. F, Dalman, emedan han ej fann den ringaste utredning i Utskottets behandling af detta ganska vigtiga ämne, och af Hr Stuart, som uppläste ett utförligt skriftligt anförande, hvars innehåll i korthet var följande: Så länge Riksg.-kont. bade obegränsadt kreditiv på banken, var det af ingen vigt för kontoret, om det något förr eller senare erhöll de 1823 till utgifter anvisade tillgångarne. Nu deremot, då kontoret äger en högst betydlig räntebärande skuld, och statskontoret under årets lopp uttager nästan hela statsbristsumman, borde alla de inkast, man kunnat göra emot förslaget, förfallit. — Enligt inkomsthetänkandet hade tulluppbörden, efter afdrag af afkortningar och omkostnader, öfverstigit det vid sis) sta statsregleringen påräknade belopp för år 1832 med 408,000 Rdr, och för år 1833 med 494,000 eller tillsammans 912,000 Rär. De medel, Riksg.kontoret upplånat sedan sista Riksdag emot 5 procent, äro nu 1,640,000, och voro vid förra årets slut 1,305,000 R:r. I händelse åter kontoret, som . pu först emot slutet af detta år har att från Stats-. kontoret förvänta öfverskotten på statsverkets inkomster för 1832, fått under loppet af uppbördsåren emottaga oeh till sina behof använda endast omförmälta öfverskot på tullmedlen, så hade, äfven med afdrag af ersättningen för salpetergärden, kontoret; upplåning vid årets början ej behöft öfverstiga 600,000 Rdr, och såmedelst besparat en rävteutgift af mer än 30,000 Rdr, som nu måtte genom skattebidrag ersättås. Den föreslagna förändringen i afseende på tullmedlens leverering torde för öfrigt numera icke betydligt inverka på Riksgäldskontorets utbetalningar å den till statsbehofvens fyllande å kontoret anvisade summa, enär jemväl under nuvarande förhållanden, redan 1 börjar af Mars månad, reqvisitioner blifvit gjorda, fastän, enligt hvad Kongl. Maj:t vid sista Riksdag tillkännagaf för Rikets Ständer, Svenska statsverket genom dess upplagda tillgång af fem millioner Rdr kan bestrida det löpande årets utgifter, utan de kostsamma och besvärliga anticipationer på inkomsterna, som i andra länder äga rum. Utskottets åsigt om olämpligheten af att på R:gdskontoret öfverflytta befattningen med tulluppbörden ansåg Tal. icke eller riktig. Denna befattning består blott dei att emottaga bankens insättningsattester, samt enligt dem anteckna och bokföra de summor, hvilka Tullstyrelsen, såsom statsverkets be-hållning, låter insätta för räntekammarens räkning. Riksgäldskontoret skulle derigenom lika litet hädanefter, som Statskontoret hittils, få något öfverinseende öfver tullverket. Med bränvinsbevillningen har Statskontoret samma befattning, som Riksgäldskontoret med almänna bevillningen, och Öfverflyttningen af den förra skulle icke göra Landtstatens tjenstemän det ringaste ökade besvär, om remisserna af allmänna bevillningsuppbörden äfven innefattade bränvinsbe-villningens. När sålnoda öfverflyttningen medförde betydlig besparing utan rivgaste olägenhet, ansåg Tal. Utskottet hafva hort föreslå arp ov ay 9