Aftonbladet – 13 maj 1834, sida 3

Ett märkligt och sälisynt drag af sjelfständighet hos en lien natiovs regeiing, har nyligen blifvit ädagalagdt af en kanton i gen lilla Schweiziske republiken Freiburg. Oct är bekant, att efter de sista oroligbeterna 1 Savoven, åtskilliga flyktingar sökte en fristad inpå det Schiveitziska området, och att on notvexling i anledning deraf uppstod emellan de utländske kabinetterne och den Schweitziske styrelsen, som bade den menskligheten att icke utlemna dessa politiska flyktingar, oaktadt försök af alla slag från. maktlernas sida att aenom hotelser förmå den bertill. Det har till och med talats om en beväpnad intervention från Österrikiska sidan. Då Sechweitzarne likvål icke låtit skräma sig af alit detta, så hafva Regeringarna i Bäjern, Österrike och Sardnien fattat det beslutet att förbjuda bvarjv Schiveitzare att inkomma på dessa rikens områden, utan att vara försedde med pass af de respektive ministrarne för det land, ull hvilket de resande ville begifva sig, och att sådant pass icke må lemnas utan kantonalmyndighetens sarskilta begäran och rå dess ansvarigbet. Dessa beslut hade koappt blifvit. meddelade Håcder i Freibura, förrän detta såsom repressalier — tillkänuagaf Österiikes och Sardiviens ministrar, att hädanefter och tills vidare ingen undersåte från de staler, som hafva tillgripit pystvämde mått och steg, få inkomma i kantocen Freiburg, utan pass af denna kantons cent: alpolis, hvilket icke beviljas annat än på de respektiva regevingarnes uttryckliga begäran och ansvarichet. Detta beslut, som blifvit fatlast enhälligt, och väckt mycken entusiasm ibland folket, lemnar ett exempel derpå, att en micdre stats regering, då den känner siz stå i barmoni med andan hos foltet, icke behöfver frukta för mäktigare grannar. Freiburgarne seta nog, att de ahsoiuta makterne, oaktadt alla deras hotelser, icke under närvarande period skulle våga en våldsam invasion, af fruktan för det allmänna krig, som då skulle uppstå till deras undergång. Om samma öfvertygelse fanus hos alla regeringar öfver konstituttoneila stater, rcch dessa regeringar icke stuaodom hyste mera böjelse för utvidgning af sin makt på folkets bekostnad, än för upprätthållandet af silt anseende mot bersklystna grannar, så skulle de st!ora absolutistiska kabinetterna snart sänka tonen, och icke emot staterna af andra och tredje ordningen tillåta sig anspråk såsom på lydpligtiga vasaller.