AE WARE SP RERARE IAF ERR BIJA pen Mäiad så Be FH yr ed NrHtt . Måtte den unga hoppgifvande familj, hvars exemplariska uppfostrarinna hon är, verkliggöra sina höge föräldrars och det trogna Sverges väntan! FÄDERNESLANDETS ?: M. H. Nu förestår mig att föreslå en skål, som egentiigen kunde inzefattas i de båda redan föreslagna, eller, rättare, hvari de kunde innefattas, jag menar skålen för vårt gamla kalla och fattiga, men ärliga och stolta Fädernesland. Jag anser det mera egentligen tillhöra oss Bönder; ty vapneos yrke, lärdomen, handeln äro verldsborgare, och finna lätt ett fädernesland, om de ej se sin utkonrst eiler trefoad, der de äro födde; men vi, mina Ståndsbröder, vi utgöra den egentliga, orubbliga kärnan, den vid fädernejorden fastväxta stam, som icke kan flyttas utan den högsta vantrefnad, och som aldrig kanv hel och hållen omplanteras utan att dö ut. Ingen kan således innerligare älska denna fådernejord än vi, och ingen bör med innerligare känsla önska henne lycka och välgång. Mången gång kan det synas som Fäaderneslande!s intressen vanvårdades och äfventyrades; men så länge en ren och oförfalskad stam finnes, ur hvilken kärlek och kraft mäste uppsvpira till fäderneslandets räddning; så länge, med eft ord, en allvarlig och kraftig allmoge bygger och ber inom Sverges landamären, så länge lefver änuu hoppet om räddning, ja äfven om lysande framgångar, såsom 1 våra fäders tid. Låtom oss vara talige och ståndaktige! TLåtom oss icke hänföras af sjelfviskhet och falska ingifvelser! Då kunna vi med lika mycken förtröstan som nit utropa: Lefve Mäderneslandet ! ja än en gång, Lefve Fäderneslandet? Mine Bröder! med denna dag ipgår den ljufva våren. Hvem af oss känner icke sitt hjerta föryngras i sig, då han tänker på våren? Hvem kan kallsinnigt så de späda, blyga sipporna framkomma och björkarne grönskas eller höra trastens muntra slag bland granens framstickande röda kottar? Hvem barett Svenskt hjerta i bröstet och är född på lanvdsbygden såsom vi, och känner icke, på en gång melankolisk och glad, en tår i sitt öga, då han om våren skådar omkring i vårt herrliga, dyra fäådernesland? Ingen dag kan finnas mera egnad än denna för ett uttryck af den innerligaste kärlek för vårt gamla Sserge! Ännu en gång, och ändock en gäng: Skål för Få derneslandet ! Och jag tillägger: Gud välsigne våra bröder på andra sidan fjellen! Måtfe vi bhfva dem en sådan eftersyn, som de i många ting varit oss! I skålen för Fäderneslandet inuesluter jag äfven denna! TALMANS? M. H. Bröder och Vänner! Här finnes bland oss en Man, hvars skål jag nu vill föreslå, och som genom sin befattning och sin ställning i lifvet lika mycket påkallar den allmänna uppmärksamheten, som han påkailar min, genom icke blott detta, utan äfven genom de särskilta förhållanden, hvari vi stått till hvarandra. Detta senare hörer dock icke hit, då jag nu blott har den äran att yttra mig på mina medbröders vägnar. Jag vill ej heller utbreda mig i allmänna eller politiska betraktelser. Minst behöfves det nu, då ett vid förra riksdagar icke sedt förhållande inträdt. Förr fanns en så kallad Opposition; man omtalade till och med, att den organiserade sig, uppgjorde planer, höll klubbar och dylikt, men uträttade ändå ingenting. Nu her hela språket af Opposition upphört; och ändock har en mängd af sakerna gått så, som den bäst organiserade opposition skulle kuonat önska. Jag har begrundat, huru detta kunnat tillgå, och det synes lättast kunna förklaras på följande sätt: Förr var det Riksens Högloft. Ständer som afgjorde sakerna, men nu synes Svenska folket hafva begynt vilja lägga sig deri, hvarmed jag åter förstår, att våra principaler denna gången besinnat hvad de velat och behöft, samt till den ändan valt sina ombud med verklig kunskap om deras tänkesätt, eller föreskrifvit dem vissa reglor. Under sådana förbållanden är det icke underligt, om icke blott opposition försvunnit, så-som parti, utan äfven ärendernes behandling blifvit lattare och skyndsammare än vanligt. Komma blott representanterne att uttala folkets vilja, och ingenting annat, då blifva Riksdagarne ett ganska enkelt bestyr, och hvad som närmare rörer förevarande imne, befattningen att leda öfverläggningarne, blifver icke hälften så tung och tråkig. Derföre lyckönskar jag vår Talman till hans befattning nu, hvilket jag icke gjort förr, och föreslår af uppriktigaste hjerta en skål för hans välgång samt en önskan, att han länge måtte få leda FÖ. om . a . mo oe oo 1 B—-————--—:x .2eX ———— rm ——E—AERR RR RR 0 0 TT Kr