Aftonbladet – 22 april 1834, sida 3

Medeltiden, som af våra höfdetecknare vanligen framställes såsom råhetens och okunnighetens tidehvarf, framvisar dock stundom drag af ädla och upphöjda tänkesätt, nvilka kunde hedra det nittonde århundradet. Vi vilja här anföra ett sådant, nemligen ett utdrag af den laz, som Kejsar Theodosius den Store uigaf, 1 afseende på anfall emot Regentens person eller styrelse, daterad den 3 Augusti år 393 efter Christi födelse. Den finnes uti hvarje upplaga af den kända Corpus juris, bvilken innefattar de Romerska lagarna, och synes oss för sitt sköna ionehåll förtjena att läggas på minnet ännu efter fjorton århunpdraden. Den lyder som följer: Skulle någon vara så glömsk af blygsel och anständighet, att han trodde sig kunna med nesligt och oförsynt förtal skymfa vårt namn eller meden kitslig förmätenhet belacka vår regering; så är det vår vilja, att en sådan icke skall bestraffas, eller tillfogas någon hårdhet eller obehag; ty om hans förbrytelse utgått af lättsinnighet, kan den föraktas, är det af vanvett förtjenar han i hög grad medidande, och sker det af elakhet, måste man hafva öfverenseende med bonom. (Si guis modestie nescius4 et pudoeris ignarus improbo petulantiqve maledieto nomina nostra crediderit lacessenda, ec temulentia turbulentus obtrectator temporum nostrorum fueritz eum pocna nolumus subjugar!, peqve durum aliqvid nec asperum volumus sustipere; qvoniam, si id ex levitate processerit, contemnensdnm esi; si ex insania, miseratione dignissimur, si ex injuria, remittendum).