Aftonbladet – 22 april 1834, sida 3

NRA ett. pentidrag, v. s. med våld, frånröfva all ningen husbehofsbränningen eller förbjuda någon bränvinsbrännare att för sin tillverkning nyttja den apparat och det beredningssätt honom bäst synes, förj det bestävoda tillverkningsbeloppet; och slutligen att, den evda väg, på hvilken lagstiftande makten kan eller bör söka ändamålet af husbehofsbränningens afskaffande och bränvinets fördyrande, är att se ställe till att den förra af sig sjelf försvinner, hvilket åter, i vår tanka, först då kommer att ske, men äfven säkert kommer att i ske, när det blitser en hvar tillatet at:, under be : hörig kontroll å beskattningen, u!öfva bränning i huru stor skala som: helst, då den minare landt— brukaren skall finne mera fördel att utbyta en del. af sin spanmål emot bränvin hos den större fa brikanten, än att med förkast brävna i sitt hemvist. Blifva dessa grundsatser engång erkända, hvilket, om också icke nu, likväl kommer att ske engång i framtiden, emedan de äga sim upprinnelse uti förvaftet och den naturliga rättvisan, då först torde fandtmannen kunna hoppas ett upphörande af den osakerhet, hvari han nu hvarje Riksdag Befinner sig, om en dyrbar del af sin lösegendom, och icke mera behöfva se rättigheten sättas I fråga, att genom bränning få förvandla. sin spannmål, icke till rök och aska, hvarifrån ingen statsmakt nu bindrar honom om han så behagar, men väl: till en allmänt gångbar och enhvar till försäljning lofgifven by tesvara. Vi kunna icke sluta dessa reflexioner, utan att anföra en händelse, hvilken för ett par år sedan tilll drog sig med en af våra vänner, som berittat den för oss Han hade på en resa i Tyskland: kommit till Berlin. och uppvaktade der Inrikes Mi nistern. Denne började genast fråva vår landsman åskilligt om Svenska näringarna. Då de kommopå kapitlet om bränvinsbranningen, och den Sven-ske resanden berättade honom, att denna handterin — hvilken i Preussen, Danmark, Österrike och öfverallt i Europa, är lika fri och oinskränkt til belopp och tillverkningssätt, som hvarje annan fabriks-gren — vid hvarje Riksdag underkastades nya föreskrifter om pannornas form och storlek, kunde Ministern knappt tro sina öron, och frågade den Svenske flere gänger, om han verkligen säkert kände, att förhållandet vore sådant; men nar nu denne slutligen tillade, att Regeringen icke sällan utfärdat totala bränningsförbud för ett halft år eller mera, utan att allmänhete 4 veckor förut vetat en nys derom, då slog den Preussiske Ministern ibop händerva af förundran, och yttrade: Mein heber Herr! Die Schweden nennen sich ja ein freies Volk, und unsere Regierung despotisch; aber so etwas, das glauben sie mir, das wärdena svir nicht wagen.