Aftonbladet – 22 april 1834, sida 1

UPPLÖSNINGEN AF ALEIANSEN EMELLAN FRANKRIKE OCH ENGLAND. od (Denna förträffliga artikel, hämtad ur ett Fransyskt blad, rekommendera vi hos våra läsare såsom en af de mest träffande politiska framställningar vi på länge sett.) Aidrig, säger Engelskastidningen Times i en af sina sedraste numrer, har Europas frihet befunnit sig 1 en så vådlig belägenhet, som efter den så mycket beprisade alliansen emellan England och Frankrike. V; ära ej ledsna öfver, att erhålla en dylik bekännelse från den af Engelska tryckpressens organer, som satte de största förhoppningar på detta förbund. Vi sjelfve hafva varit föremål för våra Engelska vänners förebråeiser, emedan vi förklarat, att förbundet emellan de båda länderna, i stället att gynna frihetens sak i Europa, skulle förråda henne, och medföra en lika menlig verkan på vår inre styrelse. Denna allisns, sade vi, skulle gifva åt quasilegitimiteten den djerfhet hon behöfde, för att fullfölja sina plaver af förtryck och reaktion; hon skulle derjemte, för sin förhatliga politik, erhålla stöd och bifall hos en stor del af Englands allmänhet, som antingen var illa underrättad, eller benägen att uppoftra folkets parti och de populära grund satserna åt de både förenade kabinetternas illusoriska Jöften. Efter a!t någon tid ha iakttagit tystnad öfver detta ämne, kunna vi nu bryta den, för att förklara, det allt vårt förutseende gått i fullbordan, och att den Angio-Fransyska alliansen åstadkommit just de olyckliga verkniegar vi befarat. I anseende till den yttre poliuiken, har hon bundit Englands händer, och förlamat dess bemödanden i östern. Sir Robert Peel har, under de sista dagarnes debatter i parlamentet, uppdagat denna hemlighet; han har öppet tillstätt, att England ansett Frankrike såsom berre öfver Mehemed Alis 1örelser, och i stånd att påskynda eller förhindra en invåsion af Araberne. — Det är sålunda tydligt, att Franska kabinettet i decna vigtliga punkt bedragit det Engelska, emedan det icke ägde hbvarken den makt eller den inflytelse det föregifvit. Engiand, som räknat på denna inflytelse, öfvergaf emellertid all omsorg om Turkiet och Dardanellerna; det böll sin Ambassadör i Neapel, i stället för i Konstantinopel, en händelse, som hvarken sjukdom eller motvind eljest kunna förklara, och lät den, efter Lord Palmerstons tanka, oundvikliga kollisionen emellan Frankrike och Ryssland inträffa i den Turkiska hufvudstaden, under Engelska sändebudets frånvaro. Till följe af dessa falska steg å de båda allierades sida, hvilka, i stället att anse hvarann för bedragne, sjelfva blefvo det af Ryssland; förlorades Turkiets sjelfständighets och återuppståndelses sak, äfvensom bela de båda makternas inflytelse på Orienten. Sådan var alliansens första verkan, ty det är allmänt medgifvet, alt om blott den ena af dessa makter handlat på egen hand, utan den andras