Aftonbladet – 21 april 1834, sida 3

handen en käpp med hvilken han ofta slog öch hös tade. Hotelsens föremål var en myckenhet hotnboskap som skulle köras fram till hufvudstaden. En ofantlig massa! a Nen ofvannämde mannen kunde ej ensam drifva dem r ill sin destinationsort. Derföre syntes öfverallt havS underbetjenter, hvar och en med sin påkörare i hynden, I detsamma kom en Ha re från en biväg, och helsäde på den fyrbenta härens öfverbefälhafvare. Hvad tusan, utropade han förvånad, hvem har förordnat Herr Kronofogden avt drifva in en oxdrift till hufvudstaden? Jag gör bott min skyldighet, jag drifver in Kronans medel iv natura, svarade denne. Aha, enligt nya beskattnings-sy stemet; men det är ju ett fasligt besvår. Visserligen ett obändigt mynt, om det jemfö.es med sedlar och silfverpenningar; men Presidenten i Kawmmar-Kollegium ville så ha det vid sista Riksdagen till lättnad för allmänna rörelsen. Samtalet fortsattes. — Herrarne vandrade vägen framåt, och statsinkomsterna med dem. Tåget framskred gevom tullen på gatorna, från hvilka folket snart jagades in i husen genom det nya myntets cirkulation i staden. Nämde nyligen inlupne rörelsekapital räntade af sig på åtskilliga ställen, och en gatsopare, som just då arbetade 1 sitt amnletes svett, tänkte bemäktiga sig procenten. Försuilluing! ropade en af underbetjeningen , och slagsmål hade säkert begynt, om ej Kronofogden hämmat striden med den förklaring: att gatsoparens redliga uppfyllande af sin pligt utplånade hans förbrytelser utom tjensen. Sommarna inflöto i Stats-Kovtoret, moltogos af dertill beordrade embetsmåin och skunolades tills vidare, d. v. s. kördes 1 bås. En annan tafla föreställde pa ett af stadens torg en Herre, som ledde en oxe och kånkade på en Sris unoder brardera armen. Hvarifiön kommer du i ett sådant sällskap ? frågade någon. Ing har just ov fått ett qvartal af min ordinarie lön , blef svaret. Nå den staten, den sysselsätter sig då med alla möjlixza nyhetsmakerier; du tänker väl intet lägga den der summan i din byrå? Jag tänker just nu gå till slagtaren och vexla,? blet svaret, På ännu en annan tafla såg man skeppsbron , der en fårskock så stor, att man lätt kunde förtedas: att anse den för Xerxes armed som blifvit metamorfoserad, patrulterade. Från alla håll hördes naturligvis den frågan, hvad dermed vore meningen. Det är en summa som skall sättas in i banken , svarades; om ej af samma valör, dock af samma, färg som bankens silfvertackor. En annan tefla framställde skeppsbron liksom vn: der böbergning. Hundradetals hölass kördes mot banken. Åter en summa som skulle sättas in der. Det är förmodeligen meningen, yttrade någon, att insätta en amortissementsfond; åtminstone tror: jag att de moderna silfvertackorna snart skola döda. de inlemnade kapitalerna. Troligen, blef svaret. Och mina tanke är att man nu mer än någonsin borde utblåsa en urtima Riksdag för realisation. Alldeles, och tills vidare borde man till BankoDirektörer utovämna några vallhjon; de kunna bäst sköta banken i dess nuvarande skick, och icke anse sjuttiotvåan för annat än en blott siffra. Hittills insåg jag ej så noga meningen med allt detta; men nu märkte jag att på en list öfver de nämde taflorna stod skrifvet: Vårt kära fädernesland, då det erlägger sina skatter in natura.