Aftonbladet – 2 april 1834, sida 3

tjensten borde förrättas på Svenska i stället för Latin, att altarljusen, vigvatinet och andra absurdjteter borde afskalfas, då uppviglade presterna, i synnerhet Biskoparne, det arma folket, ställde till uppror och: skreko, som om himmelen skolat falla fed. Sådant inträffar väl icke i våra . dagar, men nog är det att befara, att Biskoparne med vederbör lig myndighet och ibhärdighet försvara det gamla, de fleste nemligen ibland dem, icke alla; i synner—bet som antagandet af korset skulle träda deras yttre prelåtiska attributer för nära. Åtminstone: äro vi har i vär trakt öfvertygade, att vår vördade biskop aldrig går in på en så farlig nyhet. Andra deremot, och desse äro nästan alla prester i hela landet, med undantag af Biskoparnes bejdukar, tycka att intet tecken vore mera passanpde för presterskapet än ett kors. Kan väl någon sinnebild, säga de, vara värdigare att bäras af Kristi läras förkunnare an bilden af Kristi kors? Kan någonting kraftigare påminna dem om den förtröstansfulla und: ;rgifvenhe och den försakelse af verlden, som de böra lära andra och sjelfve ådagalägga, än bilden af det kors, inför hvilket jordens folk och konungar nedfalla? Och dock vilk man draga i betänkande, eller rättare sätta sig emot antagandet af korset såsom den allmänna symbolen för prestembetet. Ilos. tillstår att han icke kan fatta dessa betänkligheter vid förslaget. Det är att se temmeligen skett, då man, såsom en af de värde talarne i Presteståndet, vill hänföra denna förändring under den vanliga benämningen af auniformsväsendet och se ett nyhetsbegar deri, och skulle det ock så qvalificeras, så vore det väl det förnuftigaste nyhetsbegär man kunde falla på. Men efter prest— kragen ar så :ödvändig till saligheten, så låt Biskopparne behåila den som en utmärkelse, låt blott oss öfrige få korset. En annan ledamois invänning, att, då korset antages till symbol och det vore hvars och ens enskilta e egendom, kunde ingen förmenas att fört gylla det och således allesamman biifva biskopar, är tän nmeligen enfaldig såsom skal och misslyckad säsom infall. När de et en gång blefve öfverenskommet och beslutadt att böra ett silfverkors utan föreyllning, så finge detta kraft af lag och dermed anspråk på efterlöljd. Det faller ju nu ej någon annan prest in att nyttja sidenkappa derför att Biskopar, Teologie Doktorer och Hofpredikanter ha rätt dertill. Ehuru vi äro visse att en och annan prelat med obeveklig stränghet skall sätta sig emot Prosten Ödmans förslag, kunna vi dock ej underlåta att bedja Hr Ödman med värma försvara det: hans åsigt delas af nittiovio hundradedelar bland Sverges prester. Man skall väl försöka att hålla både prelaterna och andre sorsets fiender varma om öronen. Det värsta är, att, eburu perukerne, såsome Hr Ödman: riktigt anmärker, försvunnit, utan att pres!eståndets atvstende något hdit deraf, så sitter dock en och annan perukstock ännu qvar i landet 3 och desse torde blifva svårare att bringa till reson. Göteborgs Suft, Mars 1834. Prestman.