Aftonbladet – 2 april 1834, sida 3

Sora nagon loranaäriug, som lampiigast KUNGE SKe pussa bart. att, i likhet med bergsmännens bandtering i hvarje by blott ett gemensamt bränneri borde fir der hvarje äbo fick i tur bränna vissa dagar, om de cj samfällt kunna förena ; sig att drifva rörelse i bolag. Först om 3:ne år kunde dock denna ändring ske. — nas — EE — (Insändt.) PRESTKRAGEN. Af Tidningarne har man sett, att bland den mängd af motioner, som blifvit giorde, fråga äfven väckts om afskaffande af prestkragarne och antagande af något annat mera passande tecken för presterna. Mången hade trott, att denra sak vore så klar och litet underkastad någon egentlig tvist, att det blott behöfdes en anmälan derom, för att åstadkomma en gemensam Öfverenskommelse mellan presterskapet om. bortläggandet af krasarne: och dock har detta bruk föranledt en bet diskussion inom det högvärdiga ståndet, hvarvid flere ledamöter, deribland Br Er kebiskopen, tagit. i försvar de Norska klockare-insigniernas vördnadsbjudande bruk. Men verlden är sig lik häri, som i allt annat. Ju orimligare och löjligare en sak är, desto ifvigare försvarare kan den vara säker att finna. Att prestkragen, såsom klädespersedel betraktad, är högst besvärlig att nyttja, i anseende tll den stora svårigheten att j bibehålla den ren och oskrynklad, det vet något hvar, som begagnat den. Såsom symbol af en kriI sten presis höga och vigtiga kall, buru barnslig och löjlig är den ej! Deremot korset, huru enkeit och dock buru betydelsefallt är ej det; buru mycket talar ej det både till den verld, som skådar detsamma och till den, som bär det på sitt bröst och således hän bära det i sitt hjerta, till den, som bör predika honom som oss korsfäst är, och henom allena! Tankaroa ha varit olika, ängående utsprunget till prestkragarnes bruk öch deras? betydelse. ;Somlige påstå att desse skola beteckna de tvenne stentaflorva, som Moses undfick på Sinal berg för 3325 år sedan. Om så är, så finner man deri en naturlig och otvungen, förklaring till det myckna dunder och blixt, som träffas 1 vissa predikningar. Man träffar nemligen ävni, särdeles på landet, en mängd gamla kärngubbar, hvilkas andeliga tal ganska sparsamt andas den fromma mildhet, som uttalar sig 1 vår Frälseres lära, men deremot lukta blott eld och svafvel; hvarpåMoses hade godt. förråd, ad nausgäm usgque. — För att nu återgå till kragen såsom symbol, så kan man ej neka, att den ideen är oändligen paiv, attyenprest skall ständigt bära tvänne taflor under: bakan: till dess. fullkomHing fördras ej mera änatt han vålades att göra det i verkligheten, och 6j blött symboliskt. Andra, säga att presikragens bruk deriverar sig frånsden tiden under. medelåldern, då bruket ar linne ännu icke blifvit allmävt och dess: sällsyntbet utmärkte förnämhet. Presterna plägade nämligen droga. betydlig to fram, skjortkragen, för att Visa, bör fina och snygga: de voro, och af. denna förtöjöing äppstod slateligen:: bruket af prestkragen. Mera sännölikket tyCKes deremöt derås mening? ha, som Höregikya,,. att, Prestkragarne. äro N3:V diminutiv, qvarlefvad åakv långshalsdukarne , som ,utgingo ur. LädvigPV hot dehrnyttjädes af. salla, som. ansåBO, Sn. blind undergifvenhet under de styrandes vilja för, sid första pligt. Detta. föregifvande har dock afiflera blilvit: bestridt,. särdeles af presterna, som altid fantett idev: som kätterskta -Iikvälj, då man voga ölvirvägar det eha med det abdråa, skall. man finna, att detta utan trifvel är den satinölikaste förklariog på pvest tkragarnes uppkomst. . Ty hvar helst man sett prester församlade, bar man förr. 1 verlden varit nästan säker att träffa lika många missionärer för utbredandet af regeringarnes makt. Innevarande riksdags resultater mom Presteståndet skola visa, huruvida det liliga försvaret för prestkragarkan stå i något bemi igt, sammanhang med ofvanrnämda undergifven het, Det är besynnerligt att ju vidunderligare ett bruk eller missbruk är, desto mera förfäktas det, särdelöste af de högre samböllsklasserva. Bönderna klaide val öfver Gustaf I, för det att han tillät folk att äta kött på Fredagen och att skära sina kläder efter, hvars och ens behag. Deras knot och klagan lade sig likväl, när de blefvo upplyste, alt man ej kom binmelan ett steg närmare, antingen man åt kött, eller underlät det, antingen man urringade sina kläder framtill eller baktilt, och i vära dagar bar man e) försport minsta oro eller missnöje bland allmogen, ehuru både Kaätebesen och Pealmboken AGA