Aftonbladet – 2 april 1834, sida 2

Jag föranlåtes begära Rikets Stinders uppmärksamhet på nu gällande lagstadgandes i denva del, för att komma till den rättvisa och billighet som jag tror saknas i Lagens närvarande uttryck uti Utsöknings-Balkens 5 Kap. 2 S. — Jag anser denna fråga för oss af större vist, än för någon annan samhällsklass, då föga förhoppolngar visar sig till lättnad i våra så hårdt trvvekande skattebördor, och devaf följden förr eller senare torde blifva, att mången ibland ass finner sig mera belåten att afstå fastigheten, än att betala deraf utgående utskylder , vid bviika händelser det blefve ännu mera nedslående, om den lilla besparing och det obetydliga busgeråd , som mera kunde anses vara en afkastning af vår anstiängning och af vårt arbete, skulle kunna fråndömas sin ägare för kronoutskyldernas utgörande af en fastighet, som icke sjelf, oaktadt omtanka och arbete, hurde lemna den ifrågavarande afkastningen för fullgörandet af kronans fordringar. Jag föreslår derföre i Utsöknings-Baltens5 Kap. 256., det tillägg: Och bör, för krono-utskylder af fastighet, intet vidare kraf äga rum, då gäldenär afstår hela fastigheten till utskyldens godtgörande. Om remiss till Lagzg-Utskottet anhåller jaz Joh. Jac. Rutber 2 . En annan motion, jem väl fäöranledd af ett coskilt rättegångsmål, är gjord af Anders fOcenislsson. Han förklarade, att det vore en tillfredsställelse, att i grundlagen hafva sig förvarad rättigheten, att hos Rikels Ständer väcka frågor, om godteörandet af de lidanden, som Regeringens orattvisa eller underlåtenhet kunnat ådraga enskilte. Det har nemligen inträffat: att en tulluppsyningsman, vid namn Lindgren, år 1923 gjorteit beslag å utländskt gods hos skepparen Damning från New-York, som Sjötullsrätten . godkärt, cch dömt förbrytaren att mista varan och böta 3,224 Rdry hälften deraf till beslagaren. — Sjötnils-Rättens dom stadfästades af Kommerse-Kollegium och Kongl. Maj. Men 1 Nådeväg befriades förbrytaren från det ådömde ansvaret. Det tillhörde motionären att, i egenskap af Ledamot i Konstitutionsutskotiet, berfra det olagliga i denna slags nåd, som Regeringsformen ej känner, då den utsträckes utöfver lif, ära och till Kronan förverkat gods (se 25 4. Regeringsformen). Men som Ståndsledamot föreslog han: att enär den, som gjort beslaget och genom sammanstämmande domar, var ägare af beslagare-andelen, ej utfått den, och då han deremot genom Kongl. Resolution blifvit ställd utom lag, enär iotet afseende ansetts böra göras på hans begäran, att utfå sin ägande andel; Rikets Ständer måtte anvbefalla Riksgäldskontoret, att af innehafvande öfverskottsmedel utbetala denna summa, eller ett tusende sexbundradetolf Rår b:ko till, emot det att Lindgren på kontoret transporterar sin rätt till ersättning af beslagareandelen. Om man nu å ena sidan, yttrade Anders Danielssor, granskar den möda, rastlösa omsorg, fara och förföljelse, för hvilken en tullbetjent, :som,; gör sin tjenst, är blottställd, och å andra sidan fäster: sig vid de fördelar, som dermed äro förenades så skall man Jätt inse, huru obiltigt det är, om desse skola minskas, eller alldeles. borttagas. .-..LD nd 0 Man -fördrar af tullbetjenten, att han skall vara stark emot alla frestelser; blott uppmärksam på sin pligt; Han straffas Sträng. Om han uppsåtligen åsidosätter, eller .med vårdslöshet behandlar den; I deremot har dagen gifvit honom, både såsom ersättning, fyllinad i tön och som en uppmuntran att nitiskt fullgöra sine tjensteåligganden, en viss andel i de beslag han gör och böter, som ådömas. Om denna honom lagligen försäkrade rätt kan godtyckligen, : och utan ersättning bortgifvas, huru kan man fordra uppfyllandet af skyldigheter uta den, hvars rättigheter ej äga ett motsvarande värde? Och då knappast någon menniska kan undgå, att i sine handlingar mer eller mindre rådfråga sin fördel, kunde det väl förtänkas en hungrande tullbetjent, om han, genom erfarenheten oviss, huruvida ban lagligen får den för verksamheten bestämda vedergällning, besognar ett erbjudet tillfälle, alt genom overksamhet förtjena elt nädtorftigt bröd? På sådant sätt kunde det blifva en möjlighet, att pligtförgätenhet blef en följd af nödvändighet, och alt en anstalt, för att bämma lurendrägeri, blef ett skydd derför. Då lagen emellertid ovilkorligen stadgar, at . ss ät RIPTPEE rn EV EE Ve RR Å — HH oo cc annv 0 mm An ln RR oo