Aftonbladet – 29 mars 1834, sida 2

. en öfvervigt hos städernas borg. a vte äger rum hos oss, och hvarpå mar oo oc) behö de göra samma afseende, som — Det är då troligt, att det Norska mönv:! sina detaljer andvänbart för Sverge, hy ex ov s8rundprincipen deruti: alla statsbo ses 1 ättighet öfver statens angelägenheter, hb måste antagas såsom det första vilkore! vs resentationsförändring, så framt den neml get vi bli, icke blott en förändring, utan äfven en va 12 förbättring. 0 Men om också den Norska represen ww tonen vore fullt lämplig för Sverge, äger man, under närvarande förhållanden, någon verklig utsigt till dess införande? Liksom alla andra radikala reformförslag, ienebär den ett totalt upphäfvande af det bestående, och är det troligt, att konungen skulle kunna föreslå något sådant, eller ens, att Ständerna dertill samtycka? Konungen har svurit att bibehålla Rikets Ständer vid deras förmåner, rättigheter och friheter, beroende det på samteliga Riksståndens öfvereoskommelse och konungens bifall att låta dem undergå de förändringar och jemkningar, som rikets behof kunna fordra.? Konstitutionen förutsätter sålunda, som man ser, visserligen förändringar och jemkningar af Riksståndens nu bestående rättigheter, men antager icke deras afskaffunde blard möjligheter. Den åsyftade konstitutionelia reformen skulle deremot börja med dessa rättigheters upphäfvande och konstitutionens öfverändakastande. Bör initiativen dertill förmodas å konungens sida? Men om man ock fick antaga det så föga antagliga, att ett sådant förslag utginge från konungen, är det troligt, att det möttes af Ständernas bifall? Om man äfven skulle tro, att RB. o. A., hvars ledamöter till en del endast svara för sig sjelfva, antoge det, och så!unda uppoffrade sin egen rätt, kunna väl de tre valda stånden göra det, om de än ville? Skulle icke hos hvar och en af deras ledamöter den beatänklighet uppstå, att de af sina kommittenter blifvit utsedde ätt bevaka deras rätt, icke att försaka den? Och skulle icke, innan deras bifall kunde följa, ett sammankallande af primärförsamlingarne bli nödvändigt? Ju mer man betraktar denna fråga, desto mer osannolikt blir det, att en radikal reform kan vinnas i lugn och laglig väg, och någon annan väg lärer ingen välsinnad önska. Antagom likväl att reformen kunde vinnas; månne staten verkligen vore tjent dermed? Ett nytt samhälle bygger sig efter behof och beqvämlighet nya former. Ett gammalt, som redan äger sådana, måste atnöja sig med att upphjelpa och förbättra det bristfälliga deri. Och hvem kan väl påstå, att icke dessa gamla, näfdvunna former, ordnade efter den nya tidens fordringar, erbjuda allra minst lika säkra garantier, som de nyskapade? Hvem kan neka, att historiens grund icke i många fall är äfvenså tillförlitlig, som teoriens? våra 4 stånd framställa, i sin nuvarande sammansältning, mångfaldiga oformligheter och oläögenheter. Ja, men de äga en sekler gammal besittning af sin plats, och både lag och naturrätt erkänna det häfdvunna såsom ett rättmätigt besittnings-anspråk. Är en sådan ny ägande rätt fullkomligt säker om sitt bestånd, som börjat med den gamlies öfverandakastande? Då Englands ministrar gingo att företaga reformen af dess parlament, började de med att erkäpna all bestående laglig rätt, att inrymma en sådan åt hvar och en, som ägde lika naturliga anspråk der på, och de ville endast undanrödja de olagliga inkräktningarne. Om de sagt till de båda husen: ni måste ålskiljas, försaka er personliga rätt, äfvensom edra komwittenters, och vi vilja sedan uppgöra en teori för den nya samhällsbyggnaden, — är det troligt, ait de båda husen efterkommit en sådan fordran och att Engelska folket godkant den? Varsad af dessa farhågor, men tillika eldad det varmaste nit för en verklig ech ändamålsenlig reform, samt beräknande icke det fullkomligaste i teorien, utan det rimligaste i verkställigheten, ber en förening af några medborgare önskat, så vidt deras ringa förmåga sträcker sig, bidraga att förskaffa fäderneslandet dess välgerningar. De respektera deras goda afsigter, som föreslå och arbeta på en radikal-reform, men de frukta, att desse mer