Aftonbladet – 20 mars 1834, sida 1

I NA rat OJ EJ ULOLUICLEL ULLA EILUUFLELJ ef fot då alv Ja hällenas första nödvändighetslag, och sanihället sjelf dess vilkor. Sviker lagen medborgarnes känsla för deras eget sjelfbestånd eller deras behof af inbördes biträden och uppoffringar, blir den ej längre det föreningsband, som sammanhåäller dem; och det är för att förekomma detta, som frihetsbegäret underordnat sig sjelf de myndigheter, som skola vaka öfver det bestående och leda utvecklingen af folkens framtid. Domaremakten, Verkställande makten eller Regeringen, Lagstftande makten. se der den statsform, som samhällsbehofven utbildat, och som endast genom dessa behofs skyddande och tillfredsställande, kan blifva nyttig och välgörande. Domarens makt är endast i rättvisan, hvilken ytterst hvilar på helgden af ömsesidiga plig ter och rättigheter inom samhällslifvet och af frihet i det enskilta. Regeringens makt är endast i ordningen: Lagstiftningens makt är endast i förtroendet. — Häruti finnes yttersta anledningen till den fordran, som alla tiders slägten, I mån af deras begrepps uppodling, visat sig äga, att dömas och regeras efter lagar, hvilkas förändring efter tidens behof af deras egna ombud -beslutas. Komingamakten tillhör ej denna enkla utvecklingen af menskliga samhällenas verkliga grundformer. Den blef, så att säga, en makt för sig: ochi det gamia ordspråket: en lycklig krigare blef den förste k Hung, torde man just kunna söka ursprunget till densamina. Denna makt hade dock redan ifrån begynnelsen intet val emellan att införlifva sig med samhällets grundformer, eller att ej finnas; ty det blef för den omöjligt att bestå, genom den kraft alle na, som skapat densamma. Kriget förstör sig sjelf, väl det yttre som det inre; och det var för henne nödigt att folken skulle blifva tronens stöd. I den mån konungamakten förstått att gagna nationerna, genom dess deltagande i lagskipningen, administration och lagstiftning, har den ock varit en välgörande, en sammanhållande och bildningen befordrande kraft. I den mån åter den ej afsett folkets nytta, utan endast vissa klassers eller sin egen, har den verkat skadligt och olyckligt. Detta är orsaken, hvarföre man äfven sett den nation framgå längst i praktisk bildning och välstånd, der konungamakten varit i lång tid så att säga overksam eller passiv, såsom i England, under det att de länder äro olyckligast, der denna makt utöfvats, att ordna under sig alla de tre särskilta, stora nationella krafter, som utgöra den allmänna statsformens väsende. Det var ej Talarens mening, att försöka ingå i en utredning af det öfvervägande goda eller onda, som kan Lärflyta af denna Konungamaktens inblandning i domare-, administrationsoch lagstiftningsbestyren. Tiden utvecklar den oc menniskor nes ord äro alltför svaga, för att hindra eller befordra en utveckling, som verldshändelserne tyckas hafva förbehållit sig allena. Men ett bevis har erfarenheten tillräckligt framlagt för våra ögon; och det är: att ingen sann frihet, intet allmänt välstånd finnas ide länder, der enskilta lifvets krets ej är fridlyst, för dess medelbara och så mycket mer för dess omedelbara inflytelse. Men huru skulle väl denna kunna någonsin blifva större 1 ett civiliseradt samhälle, än om man gaf åt denna makt en så i privat-förhållanderna ingripande rättighet, som den att administrera en stor NationalBanks rörelse? att i ett land med särskilta privilegierade Landt-, Stadsoch Bergverksrörelser, med hela af embetsmän bildade Riksstånd, låta Regeringen afgöra, om låneväsendet bör gynna det eller det intresset, det eller det Ståndet, är redan betänkligt, och hur mycket mer när nåden eller onäden möjligen kunde skaffa sig en väg till afgörandet af äfven de enskilta föredragningsmålen. Vore det ej att glömma all försigtighet i fråga om vårt eget personliga sjelfbestånd, om vi medgåfe en sådan rättighet, och hvad blifver utan bevarandet af detta oberoende all nationell frihet, alla representativa former ? Det vore ett förvillande begrepp att Rikets Ständers Bank skulle vara Rikets Ständers. — Likascm den så kallade Konel. KarmsmarRätten icke kan anses vara Konungens egen vilja underkastad, utan hvarje Embetsman är pligtig att, enligt tjeasten, med flit, trohet och redlighet förvalta sin syssla ech att deruti söka uppfylla sirva skyldigheter enlixt lag,? lika litet vore Banten underkastad Ri kets Ständers cgenmäkticket Den bär Ständern namn, ty de allena äga utfärda ordningar, stadgar få läg) ff IA 11 Om CA AA