Aftonbladet – 20 mars 1834, sida 1

RIKSDAGSUNDERRAÄTTELSER. Vi återkomma efter löfte till Anders Danielssons yttrande rörande 72 S:n Regformen, hvilket vid sjelfva diskussionen utelemnades: Det beslut Ståndet gick att fatta vore af en måhända oberäknelig vigt. Det kommer att till stor del afsöra icke blott Fäderneslandets ekonomiska väl, utan möjligen äfven efterkommandes frihet och oberoende. Han uppmanade Ståndet derföre, att icke vika ifrån den redbara och säkra omdömeskraft, som så ofta utmärkt aen Svenska Bonden; då han under brydsamma och ofta mer, än behöfligt, tilltrasslade riksdagsöfverläggningar funnit sig helt oförmodadt införd inom den krets, hvilken maktens trollstaf obemärkt ristat omkring Folk-representationen, för att kunna besvärja alla de andar, som hata friheten och upplysningen. Det vore ej första gången, som i detta Stånd, naturens rena känsla, det sunda vettet och enfaldens goda vilja bevarat ifrån stora misstag. Talaren var öfvertvgad, att det är folket, som lider, på det alltför länge fördragna laglöshetstillståndet inom vårt myntväsende. Han yttrade vid sista Riksdag, att det visserligen för en ringa del folkklasser var möjligt, att afböja lidanden från sig, eller till och med att draga fördelar af detta laglöshetstillstånd; men att den arbetande och framför alit den jordbrukande klassen alltiner nedgräfdes derigenom. Han hade visat verkan af myntvärdets försämring till en fortfarande nedsättning 1 vårt arbetes löner och värdet af landtmannens produkter, att detta tillstånd skulle nedtrycka national-industrien, som nödgades använda ökade ansträngningar, för att genom handeln anskaffa sine behof ifrån andra lander, och att dessa arsträngningar alltjemt försvårades, genom den brist på förlag åt näringarne, som blef en naturlig följd, sedan man utstängt möjligheten att dertill begagna utländska kapitaler, eller en stående utländsk kredit. Efter vidare utveckling häraf och huru i bankens monopolium på penningrörelsen låg orsaken till penningeförlägenheten, hvilket bestämt Talarens öfvertygelse för realisationen, öfvergick han till sjelfva ämnet för dagens öfverläggning. Om jag, yttrade han icke ett ögonblick bör misstänkas, att ju vilja våga allt, för den sak, som jag anser vara grunden för en bättre framtid; har jag ock så mycket större anspråk på edert förtroende, då jag efter en samvetsgrann, en strängt forskande pröfning, vågar råda: att ej för ögonblickets fördel, sälja framtidens välfärd. Då jag nyttjat detta djerfva uttryck, för att af;yrka eder, att bifalla en grundlagsförändring, som ynes helt oskyldigt åsyfta ett närmare bestämmande af den andel konungamakten bör äga i lagstiftningen och förvaltningen af Rikets Ständers Bank; är det en så mycket större pligt för mig att visa, huru vårt beslut i verkligheten kan medföra en sådan våda. Talaren fästade uppmärksamhet på huru känslan -S S