Aftonbladet – 19 mars 1834, sida 3

KALEIDOSEOR BERR C. ROMBERGS KONSERT. Gårdagens konsert erbjöd en rik njutning åt konstens vänner, om man eljest kan säga, atten konsert kan erbjuda en njutning, då det ligger i konserters natur att ojutningarne måste komma styckevis undan för undan. Det är sällan man här får höra en konsertgifvare, som tillika är kompositör. F allmänhet är väl ordet tillika olämpligt, såvida man sätter kompositören i första och exekultören i andia rummet, men, iafseende på Hr Romberg, torde dock ett undanteg böra äga rum, emedan man eEj får rang af komponist, så länge man endast zomponerat för sitt eget mtrument. I detia fall utgeå kompositicnerpe mera från Instrumentet, än från snillet. Exempel her på gifva Pixis, La Foot, Dronätt m. fl. Dock längt frän oss alt förneka Hr Rombergs ou hörde såsom violoncellda kompositioner den förtjens musik aga. De voro i allmänhet rätt avgenäma, och buro de Rombergska familjdragen. Koncertinon genomgicks af en nögot vemodig känsla, som till och med i Rondot icke öfvergaf den, hvilket 1öjde sig igenom det märkliga sträfvandet att, så att säga, slå ifrån sig molltonarten. Äfven 1 de vackra varilatioverne öfver Beethowens bekanta Sehnsuchtswals (hvilken, och med mycken sannolishet, båstås aldrig vara konreponerad af Becthowen, utan af Schubert) uppenbarade sig en något sorgsen, trånande känsla, och det är deruti vi vilja finna det drag, som förnämligast karakteriserar lir R:s Komposil:oner, Om det inre af hans eXxXekution gäller ungefär samma omdöme. Hvad det ytire af densamma beträtfar, kan deremot dresto mindre vara något att or