Aftonbladet – 19 mars 1834, sida 1

FRAN kh FORE VESA ARON SASVEKSAAR FRE MERA BA APSAR EAA OR SUSAR a SER AT a EN AR I bon abs a R SAR annes innan atermAta een UTRIEKEN,. Engelska tidningar upptaga:ministårens tillkännagifvande, under en nyligen förefallen parlaments-debatt, att någon förändring i Spanmåtslagarne icke kommer att af Regeringen föreslås eller understödjas. Detta har väckt många bekymmer och farhågor ibland :den handlande, fabriksidkande och, med ett ord, den industri-idkande delen af nationen. Man finner deraf, att England icke har att vänta upphäfvandet af de bördor, som nuvarande spanmålslagen pålägger-det, ifrån sin regering; och att folket i detta ändamål måste stödja sig på sin egen enighet, ihärdighet och kraft. Det måste, säger en Engelsk tidning, handla sjolft, och om del ej genom andra medel kan lyckas, måste det uppmana ministrarna och deras stora jord-patroner, att behandla massan af Engelsmän med rättvisa och mensklighet, göra arbetet mer lönande och brödet tillgängligare för den fattige. Kan väl någonting finnas mer grundlöst än att söka bevilja nuvarande spannmålslagarnes nödvändighet, med nuvarande förlägenheter hos jorbrukande klassen? Om dessa lagar kunde hafva någon verklig nytta, skulle väl detta synas hos jordägaren, brukaren och arbetaren? Om ett läkemedel skall anses förtjena förtroende, hänvisar ran allmänheten till den person, som derigenom återvunnit helsa och krafter; men hvad skall man säga om den läkare, som ger sig ut för att använda ett helsomedel och yttrar: se bär en man, som i 20 år försökt det! Se huru eländigt och döende hans utseende är! Hvad behöfva jordägarne och deras duper iordarrendatorerne? Är det mer skydd? Är det ett strängare monopolium? I vår tid torde de knappast våga säga sådant, Vilja de då förblifva i den ställning de äro, och skall förlägenheten öfvergå tili förs öring? Nåväl, om förlägenheten är verklig och ej diktad, måste de väl härtill svara nej;? men hvad medel återstår då, om ej att sönderbryta de kedjor, som nu fängsla spanmålsbandeln, att lemna frihet åt både säljare och köpare, att bereda fritt bruk af både lapitaler och arbetsförmåga; och huru kan man vänta sig något godt, så länge köparen är tvungn genom konstlade anstalter, att köpa dyrt bröt, och säljaren inledd genom. falska förhoppningar på spanmålslagarnes välgörande verkningar, at ingå uti vidsträckta jordbruksföretag och oförsigtga arrenden m. m. Jordbruks-intresset åberopar ofta de dördor;, som ensamt drabba detsamma. När sådane ojemna beskattningar finnas, äro de visserliger alltid skadliga och böra afskaffas. Låtom derföre, säger det Engeiska bladet, landet blifva befrialt från sådane skattehördor, emot det att man brttager det otjenliga och förbatl.ga monopoliure, san blifvit bibehållet, såsom en ersättning för dessabördor, men som visat sig så förstörande till sina erkningar för sjelfva jordbruket. Dock, dessa ordbrukets lidanden må vara verkliga eller ej, jodägarne ha i alla fallicke rätt att knota deröfsyer. Sjanpmålslagarne äro deras egne hönders verk. De tafva bidragit att hbalfsvälta den stora massan ff arma konsumenter öfver hela Enilands ytas; oc fastän ministrarne förtrösta på de svårigheter, sen mö.a dessa fattiga och öfversysselsatta samhällskasser, då de behöfva att förena deras krafter och amdräögtiot medverka till ett gemevsamt mål, sägt vi, städernes invånare och alla de män, sora flirstå sitt eget väl, inom hela Stor-Britannien, att iufvuadföremålet för deras förenade bemödanden nu bör vara: återkallandet af den lag, som monpoliserar spanmålshandeln.