Aftonbladet – 13 mars 1834, sida 1

gifves, in extenso införa detsamma: nu vilja vi blott återgifva hvad som vid uppläsandet kunde antecknas eller i minnet behållas. Han yttrade: de betänkligheter, som han vid förra Riksdagen anfört mot förändrandet af den ifrågavarande S., hade, sedan den tiden, långt ifrån att häfvas, snarare blifvit stadgade. Han önskade att leda Ständets uppmärksamhet på den erfarenhet, som vore att hämta af RiksgäldsKontorets äldre organisation och förvaltnings-åtgärder: Konungen hade också der haft ett ombud: Fullmäktige började derföre sitt arbete, under Konungamaktens inflytande, och med ständigt sjunkande kredit: sedermera företogo de sig att stegra ycxelkursen, och följden deraf blef Riksgäldssedlarnes än större vanvärde; ett sådant steg skulle de cjha vågat, om de ej stödt sig vid en högre makt än Rikets Ständers; vid 1800 års Riksdag uttalade Ständerne högt sitt missnöje häröfver, men utan annan påföljd, än den, att åtskillige fullmäktige ej längre bibehöllos vid sine platser. Från hela landet insamlades derefter silfver: efter derom gjord framställning af Konungens ombud, öfverlemnades detta silfver till Konungens disposition, utan att dock användas till sitt ändamål. År 1809 kastade man derföre på Banken, att anskaffa fond för RiksgäldsKontoret; äfven i senare tider ha åtskillige dispositioner blifvit gjorde på Banken, och alltid på Kongl. Maj:ts derom framställde nådige propositioner; följden deraf är Bankens nuvarande oförmåga att inlösa sina egne förbindelser. Talaren erkände att sådane händelser , som de omförmäldte, visserligen ej kunde inträffa under närvarande regering, elier den kommande; men det vore ej nu fråga om att stifta en lag för dagen eller: morgondagen, utan för kommande, okände tider. Andre skäl emot förändringen kunde jemväl anföras: denna S. gaf anledning till en mångsidig tydning, hvars resultater ej kunde förutses. I Bankolagen omtalas att Konungens ombud, hvars verkningskrets ej är bestämd, men synes bli ganska vidsträckt, då i motiverne helt oförstäldt uttryckes: att man förmodar det de anmälanden Konungen genom sitt ombud gör, skola blifva af stort inflytande; talaren ansåg dock detta stå i strid med den ej ändrade 70:de S:n. — Regeringen hade sagt,: att uti proportionen af 5 till 8 ej fattades mera, än 160,000 Rdr, då det dock är oföicielt uppgifvet, att för uppnående af detta förhållande ännu skulle brista 360,000 Rdr; (7) detta bevisade hvilka olika beräkningssätt , som uti en framtid kunde komma att cöra sig gällande. — Ännu ett skäl ville talaren andraga: crfarenheten hade visat, att Ständerne ej alltid kunnat ernå hvad de velat eller önskat, och att en en gång bortgifven rättig-. het ej stått att återfå — ett bevis härpå vore indragningsmakten. — Om Rikets Ständer skulle så glömma sig, att de, till allmänt och enskilt förfång, gjorde dispositioner på Banken, kunde man bäst trygga sig vid den makt, som är Konungen anförtrodd uti Reg.-formen 16 S, hvilken talaren uppläste. Den åsigt talaren nu yttrat vore resultatet af en långsam och lugn pröfning och ett uttryck af hans samyvetes föreskrift; han vördade Konungen och dess höga omgifning; han skulle utan betänkande lemna sin enskilta välfärd i hans händer, men han kunde dock ejanse det förenligt med sin Riksdagsmannapligt, att afstå från en rättighet, sådan som den ifrågavarande: han yrkade alltså afslag å förändringen och begärde votering. — Hr Helsingius instämde med Hr Eckermon; ansåg redaktionsförändringen bereda makten ett alltför stort inflytande: drog derföre cj i betänkande att till den svara ett noga öfvervägdt, öppet och bestämdt Nej. All aristokrati. vore farlig; uti ett monarkisktkonstitutionelt samhälle, måste dock finnas en Embetsmanna-aristokrati, ej derföre att den utgjorde drifkraften, utan derföre att den utgjorde kuggarne 1 statsmachinen;, emedlertid vore det vigtigt att söka motverka dess förökande, som han ansåg den föreslagna redaktion af 72 S. lemma öppet tillfälle till. — Hr Cederborg förenade sig nu, som förra gången, med Hr Santesson uti begäran om uppskof med afgörandet. — Hr Ekstrand: att då han nu, efter åtskölliga tilldragelser, — han vågade säga, äfven vådliga — ändtligen fått tillfälle att yttra sig i detta ämne, så ville han förena sig med Herrar Eckerman och Helsingius, med säker kännedom om, att sådant öfverensstämde med hans kommittenters öfvertygelse. — Hr Holm förklarade, att han aldrig kunnat inse nyttan eller nödvändigheten af Regeringens inrymmande uti garantien för Bankens bestånd; — frågan om myntbestämningen vore oberoende af 72 ; — det läg en inkonseqvens deruti, att Konungen skulle garantera beståndet af en inrättning, med hvilken han ej hade bestyr; yrkade derföre afslag. — Hr Santesson: att han förut, och äfven 1 dag, uttryckt sin önskan, att frågan ej nu måtte förekomma till afgörande; härvid hade han dock mindre afsett sin egen i detta fall redan förut stadfästade öfvertygelse: ansåg ej en tusendedel så stor risk ligga uti besvarandet med ja, som med. nej; kunde ej frångå, att realisationen dermed hade del närmaste sammanhang — det exempel från Riksgäldskontorets förvaltning, som Hr Eckerman anfört, hörde ej hit, då det refererade sig till tiden före vårt nuvarande konstitutionella statsskick; biföll för sin del den ifrågavarande förändringen. Angående hvad Hr Helsingius anfört om vådan af cen embetsmanha-aristokrati, ville han blott anmärka, att en sådan lika väl kunde utbilda sig uti ett Rikets Ständers verk. — Hr Zundin yrkade afslag och likaså Hr Walleij, som sade, att de besynnerliga förhandlingar, som de scnare veckorna föregått föredragningen af denna fråga, ytterligare styrkt honom uti denna sin mening, och varit ett stöd för öfvertygelsen om de befarade vådorna. — Hr Forssberg, att han, med största förtroende till Kgl. Maj:ts vishet vid begagnandet af den makt, som 72 nya redaktion innehåller, dock skulle anse sig illa hatva motsvarat sina kommittenters förtroende, om han tillerkände Regeringen denna makt för framtiden, äfven ur det skäl, att det, sednast vid sista Riksdag, visat sig vara svårt att återfå en engång bortgifven rättighet; yrkade derföre afslag. — Hr Strehlenert yrkade jemväl afslag, och kunde ej finna annat, än att nationens rätt vore tillräckligt tryggad uti den gamla redaktion. — Hr Arnberg ansåg redaktionsförändringen ståi full öfyerensstämmelse med föregående Ständers beslut, och att den vore ett fundament för realisationen; trodde att bortgifvandet af den envåldsmakt Ständerne