Aftonbladet – 13 mars 1834, sida 1

j RIKSDAGSUNDERRBRÄTTELSER. Borgare Ståndets Plenum d. 17 Mars. Förmiddagen. Efter det den framställning Hr Petre gjort, i anledning af slutscenen vid Ståndets förra Plenum, blifvit, på sätt vi uti ett postskriptum till denna Tidning upptagit, besvarad, och Hr Helsingius yrkat, att man måtte återgå till ordningen för dagen, börjades föredragningen af de sedan sista Riksdag hvilande Grundlags-förändringarne; vi förbigå nu alla de öfrige, af hvilka somlige gåfvo anledning till rätt intressanta diskussioner, särdeles den nya redaktionen af 19 Y R. Form , hvilken dock genom votering blef afslagen, och vända oss direkte till den debatt, som föreföll 1 anledning af den föreslagna förändringen uti 72 S R. Form. Som en förelöpare till den stora striden uppstod en diskussion emellan Hrr 5antesson, Helsingvus, Petre, Egnell, Eckerman, Halling och I cern,i anleding af Hr Santessons uti Ståndets förra plenum väckta, och nu förnyade motion, att med beslutet om 72 Sskulle uppskjutas, intilldess såväl Banko-lagen som realisationsfrågan i hela deras vidd blifvit afgjorde, delsäpå det dessa, med hvarandra gemenskap ägande ämnen måtte i ett sammanhang företagas och dels på det man ej om den nu ifrågavarande måtte besluta under förhållanden, som ej stämplades af ett fullkomligt lugn, hvilken motion Ståndet vid dess förra plenum besvarat med Nej. fr Helsingius förklarade, att han, med den lugnaste sinnesstämning i verlden, blott begärde, att man utan vidare ville återgå till ordningen för dagen. Hvad Hr Santessons Venträgenhet beträffade, så ville han gerna förlåta den, och hoppades att Ståndet skulle göra detsamma. Ståndet vore ej ovandt vid den. Hr Petre yttrade, att han redan vid ett föregående tillfälle förklarat, att lugnet inom Ståndet ej stördes då rättigheterne respekterades, men väl derigenom att de gång efter gång ej iakttogos, och han hade derföre cj väntat, att Hr Santesson skulle komma åter med en sådan proposition, som den ifrågavarande. (Häruti förenade sig många.) Hr Egnell yrkade att 72 S, iföljd af Kongl. Maj:ts skrifvelse till Ständerne af d. 8 sistl. Febr. måtte genast föredragas och afgöras, hvarförinnan han ej ansåg Bankolagen kunna företagas, eller beslut derom kunna fattas. — Hr Eckerman förenade sig med Hr Helsingius och begärde, att man ej måtte fästa afseende å Hr Santessons motion. fr Santesson förklarade, att om han kunde förebrå sig, att ha vikit från ordningen, skulle han mottaga de anmärkningar, som i sådant afseende mot honom blifvit framställde; — men detta kunde han ej erkänna; — deremot ansåg han sådant hafva skett genom Hr Petrås sätt att uppmana Ståndet, ett sätt som han ej under föregående Riksdagar sett vaora brukligt. Hr Helsingöus tillkännagaf härefter, att han med atergående till ordning för dagen ej menat annat än företagande af de ärender, som nu voro för handen. Hr Petre ville ej följa Hr Santesson uti hans deduktioner för att verka uppskof, — de förbråelser Hr Santesson framställt kunde ej träffa Hr Petrå, utan Hr Talemannen. Hr Hallin g förklarade, att han hvarken i Lördags varit eller nu vore i sakmad af det lugn, som tillhörde hans karakter och hans egenskap af representant. HrWeern såg uti Hr Santessons framställning ej annat, än en fortsättning af de många bemödanden, som i detta ändamål blifvit använda. Hr Santessons motion blef med ett starkt Nej afslagen. Hiäruppå föredrog Hr Talmannen 72 S:ns både gamia och nya redaktion, och, på begäran af Hr Olbers, upplästes jemväl motiverne för den senare. — Hr Hemberg hade först begärt ordet, och anförde skriftligen: att det föll sig klart för en hvar, att de åtgärder, som, rörande Banken , hittills blifvit vidtagne, varit oriktige: handel, jordbruk och mnäringar hade råkat i förfall, och det under en tjuguårig fred: för upphjelpande häraf antogs vid förra Riksdagen den nu ifrågavarande redaktionsförändringen af 72 S.5 — faror dervid existera blott för några exalterade personer; — nödvändigheten vore tydlig; — talaren skulle uppriktigt beklaga fosterlandet, om ej dessa tänkesätt af pluraliteten delades, och han ansåg jemväl förändringen crfordras , som en oundgänglig garanti för realisationens bestånd. — Hr Eckerman afgaf derefter jemväl ett skriftligt anförande, utmärkt för en grundlig och detaljerad framställning af äm