Aftonbladet – 10 mars 1834, sida 1

Hal JIVIClIalll, tTIICUdn IHlal RKRUUUC ITUOLidOGdaA så dana af den bildade publik, som öfservar Ridder skapets och Adelns öfverläggningar, och Hr voi Heijne trodde äfeen, att denna publik borde be frias från misstankan derför, samt att det endas kunnat vara åhörarnes utskickade och drängar som trängts och skuffats, som ryckt biljetterna fråt hvarandra m, m. Förslaget remitterades slutliger till Riddarhus-Utskottet. ) Ar Harald Hjärne försvarade sin motion om en förändrad reglering af armdens löner, och yttrade slutligen, i anledning af Hr Lilljenstolpes ett föregående plenum honom gjorda förslag, at återtaga densamma, det diskussionerna i huset höllos icke för att öfvertala, utan för att öfvertyga. Konungens förslag till en Bank-Lag företogs nu. Hr Dalman, IV. F., anförde, det hans uppmärksamhet först fästat sig dervid, att uti lagförslaget funnes (utan att sådant vore åberopadt) infördt i särskilta 9f:r, den i:sta, 2:dra och 4:de, ordagranna innehållet af den ännu icke afgjorda 72 S:s BR. F. nya redaktion, Antingen tjenade detta anförande till ingenting, om samma Redaktion vore antagen, eller vore syftningen dermed att, i händelse 72 S:s nya Redaktion tilläfventyrs skulle af ett Riksständ afslås, de tre öfrige Ständen, genom antagande af ifrågavarande förslag, måtte stadga en civil Lag, hvilken inrymde Regeringen precist enahanda makt, som man trodde sig hafva afböjt, genom afslaget ä 72 S:s nya Redaktion. Detta tycktes desto hellre vara den verkliga meningen , som lagförslagets 72 S innehöll, att samma lag ej må ändras annorlunda, än på det sätt i Reg. F:s 87 S om allmän civil Lag vore stadgadt. I sådant fall och då Lagen för Banken syntes vara ämnad att förekomma till pröfning, oberoende af den utgång, 72 S nya Red. erhölle, yrkade Hr Dalman, att, samma Lagförslag borde behandlas, icke enligt 87 Y R. F., utan enligt Sr och 83 SS samt således hänvisas till Konstitutions-Utskottet. — I afseende å förslagets innehåll stannade Talaren vid 10 S, hvarigenom, såsom en utveckling af den med 1 mom. i 72 5:s nya Red. lika lydande i S i Förslaget, Reg. förbehållit sig makten att fastställa alla beslut och instruktioner, rörande Bankens redbara fond, utgifvande af dess sedlar, dess Zlinerörelse och öfriga förhållanden till allmänheten. Han frågade: hvilket beslut eller hvilken instruktion kunde icke, om man så behagade, hänföras under någondera af dessa kategorier? Ej allenast utlåningsfondernas belopp, utan ock alla öfriga vilkor derför skulle således reglementeras, i samråd med Regeringen, (eller rättare bero af hennes sanktion), och vissa instruktioner kunde Ju åter blifva sådane, som man visserligen öfverdrifvet supponerat, men som dock vore tänkbart: att intet lån finge beviljas, utan att vara understäldt Regeringens pröfning. Med detta slags återhållande makt hos Reg., hade ju Rikets ) I anledning häraf tror man sig böra upplysa, att den ifrågavarade åhörare-läktaren knappt en enda gång varit helt och hållet uppfylld, och att äfven ofvannämnda dag aldraminst 26 personer till der kunnat få plats. Ifall de utdelade biljetterna verkligen blifvit begagnade, hvilket ej lärer vera svårt att utröna, kan således biljettantalet ökas med omkring 20, hvilka ganska väl rymmas, endast någon tillsåg, att de inträdande icke sammanpackade sig närmast omkring trappan, utan satte sig äfven på bänkarne längst bort åt andra sidan. Det är för öfrigt att befara, att den föreslagna åtgärden icke leder till ändamålet, ty en lika trängsel uppkommer då om anteckningen, som nu om utdelningen. Ett vida lättare medel gifves, att förebygga trängsel, nemligen genom formerande af en så kallad gueuc som det sker i Frankrike. Detta tillgår sålunda, att någon för detta ändamål placerad person tillhåller hvar och en biljettsökande, att taga plats i der mån han infinner sig, 2 och 2 tillsammans, efter hvarandra. Hvar och en framkommer då i sin ordning till luckan, och inga skuffningar eller slagsmål kunna förefalla. Detta vore äfven högligen att rekommendera vid vissa andra tillfällen, såsom t. ex. vid Rikssalenas upplåtande åt åskådare, då det icke behöfde hända, såsom sista gången, att när dörrarna, enligt annousen upplätos, voro alla de bättre platserna redan upptagna af sådana personer, som genom någon särskildt bekantskap antingen med hofbetjeningen eller de vakthbafvande, hade erhållit den favören