Aftonbladet – 7 mars 1834, sida 3

RALLIDOSEKEOR Jagt och djurfångst är en så vigtig industri uti vårt k. fadernesland, att hvar och en i sin stad bör meddela allt som kau öka erfarenheten derom. En kronolänsman på Dahlsland, en sträng och ordningsälskande man, hade en natt i slutet af sist. Februari den lyckan att få en varg och en råf i sin några månader förut inrättade varggrop. Alla veta bvad bryderi det ofta kostar att utur dylika djup upphämta djuren, hvilka, ehuru modfallde af Fingenskapen, likval icke vilja sjelfimant insticka hufvudet i de rännsnaror man plågar använda alt upphjelpa? dem. Aret förut hade linsmannens dräng, vid upphämlandet af en gammal räf, råkat släppa honom just i det ögonblick då hav uppkommit på kanten af samma grop; hvaraf följden blef, att rafven lopp till skogs, utan afseende på alla de olägenheter, som härigenom drabbade den arma drängen. Varnad häraf ville nu länsmannen sjelf besörja sina djurs uppdragande. Han medtog en gammal förstårdig danneman, och begge beslöto, efter mogen öfverläggning, att gå till våga med de kraftigaste mått och steg. Räfven svängde smidist sin yfviga svans, under det hans starkare kamrat dystert grubblade öfver sin belägenhet. Bonden lade elt starkt bräde öfver gropen, länsmasnen tillagade snaran af en stark töm, och begge började derpå sina försök, att bringa repet omkring vargens hals. Denne vek undan allljemt, och räfven följde hans exempel. En hel timma förgick under dessa fruktlösa bemödanden, hvarefter länsmannen, högst uppbragt, gick alt hämta rep till ännu en snara, under det bonden fortsatte snärjningsförsöken på egen hand. Han märkte icke, haru brädet, hvarpå han stod, under de ifriga rörelserna efterhand skred ur sitt lage, förr än det, efter en stunds förlopp, hastigt nedstörtade med ena ändan, så alt dannemannen stod på häcder och fölter i gropen. Förskräckt öfver denna nya fara, tog räfven först ett par steg tillbaka, och derefter hals öfver hufvud upp på dannemannens rygg, samt vidare med brädets tillhjelp upp på det fria fältet. Vargen, hvars distraktion och sorgbundenhet icke hade blifvit minskad af den rya gästens ankomst, hade dock knappt observerat detta kamratens lyckliga påhitt, förv än han i ögonblicket följde efter. Vi känna icke hvad ordalag länsmannen nyttjade, då han återkom med snaran, men fann den gawmle Dannemannen ensam i gropen.