bolag euer personer, samt att blott på de vagar, der sådana ej ansåge sig kunna påräkna en säker inkomst, Kronan måste sjelf besörja och låta administrera desamma. Kontrollen på inrättningarne deremot blefve ett embetsåliggande för Postverkels tjenstemaän öfver hela riket. Sedan man erkänt riktigheten af skjutsoch postväsendets förenanåe, bör detta anses för hufvudmålet, som bör senom alla öfvergångs-åtgärderna befordras och ej aflägsnas. Detta vinnes, om man till en början uppmustrar enskilta diligenseller forvgns-bolag för de större vägarne, samt ackorder om skjutssiyidizhetens öfvertagande af enskilta personer på de öfriga. Detta sker på det sätt, alt post-afssnimngen får Öfvertagas af ar förra, så snart de binna utvidga sig från hufvudstaden till den grånsponkt af viket, der större postkontor är, samt att ica allmänasa s jutslegan höjes till lil het I städer och på landet , ock måhända lämpligen stadgas, all öfver allt blifva 24 sk. pr mil, vagaPp: uniugar inberakuade. Derigenom skulle till en början ackorder öfver allt med samma latthet tillvägabringas, och enskilta entreprenörer uppstå på de mindre vägarne, hvarigenom snart äfven enskilta bolag finna uträkning, att med dem kontrahera om diligensinrättningar; och som dessa då få postföringen med sig förenad, skulie de snart nog kunna befara de större tvärvägarne i Riket, som korsa Stockholmsvägarne. Då återstår blott de trakter, som iigga aflä sna från dessa vagar. Illa nog, torde en fortfarande skjutsoingsskyldighet der ännu länge få blitva ett jordbiukets onus. Men den fördel, som synbarligen blifvit genom skjutsskyldighetens upphäfvande då sedan beredd åt de öfrige, skall snart förmå Styrelsen, att påtänka äfven dessas befrielse; och ett lyckhgt slut på denna, den Svenska alimogen ien förödmjutande och skadlig tjenstskyldighet qvarhållande, förbatliga lemnoing af råa och slafviska tider, skall då kunna imotses, En billig afgsift bör kunnva at alla till post-, hålloch reservskjuts skyldige hewman fordras, sedan de bblilvit fullt b-friade från skjutsningsskyldigheten vid posthemman och gästgifvaregårdar; och denna afgift kan lätt genom öfverenskowmelser utgöras, då frågan på allvar kan uppstå men så länge de i allo cj blilvit befriade, må den ej fordras. Kronoskjutsen bör emellertid genast afskaffas. Alla afsändningar för kronans rakning af effekter böra genom eutreprenad ske. Alla embetsmän skola begagna det fortskaffningssatt, som finnes; båtsmän och soldater marschera; sjötransporter af kollegier och verk begagnas, med ett noggrannare iakttagande än hittills af de redan derom utgifna författningar. Sådan är deu tankeledning jag skulle önska att kunva lyckas göra gällande tör Riksens Ständers och Regeiingens samverkan till vinnande af det stora ändamålet: tvångsskjutsens totala afskaffande, samt frivilliga fortskaffningsanstalters införande i värt land. Nils Månssons från Malmöhus Län anförande i Bond: -Ståndet, angående lyxen , m. m. ; Ij Fäderneslandets namn utbeder jag mig mina Hedervärda medrepresentanters odelade uppmärksamhet öfver de strödda tankar, jag går att yttra; deras värde bör sökas i den varma oskrymtade känsla, hvarifrån de härflutit, och ej mätas efter ofullkomligheten i deras uppställning. Den som vitl uppfatia deras mening, han skall kunna det, och för honom skall det ej blifva svärt att i sina handlingar framställa det system, som här saknas i orden. i EE Den strid mellan ondt och godt, hvilken tyckes ligga i sjelfva verldsplanen, upperbarar sig såväl i menniskans enskilta lif, som i statens. En stigande bildning är väl ett af samhällets syften; men bildningen är mer än en, äfven deri är något ondt och något godt, äfven deri är en strid. Medan kunskapens träd uppväxer herrligt 1 ett laud, slingrar sig oftast en tärande krypväxt kring dess stam; och nedryckes den ej, medan tid är, så utsuger den märgen, och trädet faller och bringar med sig förstörelse. Det finnes ett slags bildning, som vill gå parallelt med den sanna förädlande bildningen, och som slutligen kämpar med den om öfverväldet; denna är Lyxen. Vinner den, då är samhället på branten af sitt fall, och ett kraftiot steg måste tagas att rycka det derifrån. Och, mine medbröder, hur är det med vårt Fädernesland ; till hvilkendera af de kämpande makterna lutar segren mest, — till den sanna förädlingen eller till lyxbildningen? Bortkasten alla förbländande fraser, betrakten verkligheten rätt och slätt, och med allvar, sen med en ärlig blick vart gamla Svea 1 ögat, och månne J då ej der sen en tär; är det ängerns eller förtviflans!? — Ve oss, om vi ej, efter förmåga, söka att borttorka den, och hindra profetians fullbordan: När Sverge tager till utländske seder, och landet mister sin gamla heder, då faller stenen i grönan dal. I det. tal, hvarmed laudets fader från thranen välkom