lika liten betydenhet, som de 1 sjelfva verket äro grundlösa. Hvaruti kunna då dessa förfärliga följder bestå? Uti ingenting annat, än att, i händelse RBikets Ständer skulle finna det betänkligt att skänka bort en rättighet, som ingen föregående Regering satt i fråga att dela med dem, nemligen lagstiftningen uti Banken, så hade man att frukta, det K. M:t förklarade det nigon vexling icke kan blifva af den I Juli, eller till och med, att styrelsen icke ens längie fram skulle läta någouv realisation komma till stånd. Rike:s Ständer öfverlemnade, som bekant är, vid sista Riksdagen åt Kongl. Maj:t att sedan Bankens reela fond hade kommit tll förhållandet af 5 till 3 till den utelöpande sedelstocken, och sådant blifvit af Bankofuollmäktige anmält, bestämma dagen för silf ervexlingen utan att Ständerna behöfde för ändamålet sammankallas. Proportionen blef emellertid icke vunnen; de sista operationerna till silfverfondens förstärkning misslyckades, och Ständerna blefvo äter sammankallade, i uttryckligt ändamål att bringa myntbestämningslag sen Ull verkstillighet. Är det under sådana förhållanden tänkbart, att konungen skulle veka att verkställa en af honom sjelf sanktionerad hg, derföre att förändringen i 72 f. afslogs; alt hela Riksdagen sålunda skulle bli fva ett gäckeri och att det slutiigen skulle visa sig, det Ständerna bl:fvit sammankallade, icke så mycket för myntbestämningen skull, som för att votera en utvidgoing ät konungamakten? Nej visserligen bör ingen hysa denna tanka, emedan den icke allenast vore sårande mot Kon:s Rådgifvare, utan äfven lätt kan bevisas vara overkställbar. Det är sann! att Rikets Ständer vid sista Riksdag till Konungen uppdrogo att bestämma utvexlingsdagen. Hvar och en vet, att detta skedde under förutsättning, att vexlingen skulle kanna börjas innan den nu inträffade Riksdagen. Men hafva RKRikeis Ständer derföre afsagt sis dispositionsrätten äfver Banken, redan innan 72 fp hunant afsöras? Äga de då icke mera att utan Konungens bifall honorera sina förbindelser, samt i detta ändamål lemna sina Fullmäktige föreskrifter, som skola efterlefvas? Och äga icke i följd bäraf Rikets Ständer, som garantera Banken, att, om de så finna nödigt, sjelfve besluta om Bankoluckans öppnande, för det de uti en skrifvelse en gång uppdragit detta såsom en tillfällig tidshestämmelse åt Koogl. Maj:t? Om, efter myntbestämniagslagens fastställande, Rikets Ständer, lika med Styrelsen finna, att vexlingen kan begynnas den I Juli, och gifva sina Fullmäktiga derom befallning, nen Styrelsen skulle ändra sin åsigt blott för det den fått afslag på 72 9.; hvilka medel — vi fråga hvar och en — äger väl Styrelsen att hindra Ständerna från fullföljande et af deraslagliga rättighet och fullgörandet af deras förbindelser? Skulle sådant, månne, ske med maktspråk ? När hafva då Ständerna afsagt sig srättigheten, att låta Banken ostördt lörvaltas af deras fullmäktige ?Nej, ännu en gång, visserligen skulle vår Regering aldrig tillåta sig ett sådant konstitutionsvidrigt steg, som emot Stäandernas vilja icke utan våld kunde verkställas, och om man kunde tänka sig denna påföljd, hvad u:gjorde väl jnst en sådan förutsättning annat ån det största argument emot antagande af 72 S:ns nya redaktion, då det mkste innebära en öfvertygelse om missbruket af ett redan lemnadt insteg i Rikets Ständers beslutande rätt. Må derföre ingen låta skirämseln, hvarken i detta eler andra fall, verka på sig vid beslutet om 72 S.3 och må man derjemte besinna, att Ständernes nu ägande disposition öfver banken ingalunda hindrar regeringen att, äfven utan sitt veto, till dessa Ständer framstella alla de förslag Regeringen kan finna nyttiga alt vidtaga; alt om dessa förslag gå ut på besparing och rättvisa, så skall framgången af Reg:s goda afsigter, understödde af nationens röst, i förenins med styrelsens inflytande på representalionen, icke blifva tvifv velaktigt. Må man å andra sidan rätt besinna allt hvad detta veto innebär! Våra bröder Norrmännen, som temligen väl veta hvad de göra i lagstiftningsväg, hafva, oaktadt förnyade propositioner, funnit betänkligt att åt konungen medifva ett sådant, äfven i vanlis sa lagstiftoiogs-ärender och hushållsmål, hvari Sverges representanter endast kunna uttrycka sina önskningar. Månne icke deras exempel och deras försigtighet i detta fall kan vara värda efterföljd? mm Den utländska posten, som anlavde först mot 2 2 NM mes n PE