landska kram; — — LI Slället för kanske en uppriglig suck till svar, så handla, visa i gerning hvad du förmår. Du ser dagligen följderna af våra förvillelser: kursens stegring, myntets fö ämring, som genom inga författningar eller beslut kan förekommas, om ecj det onda uppryckes med roten. Du ser förtrycket af iuhemsk industri och näringar, hvilkas största uppmuntran skulle bli befriande från det utländska intrånget; och, hvad mera är än allt detta, du ser huru vi dagligen genom denna lyx sälja oss nesligt till slafvar under utländskt ok, det må då resas i Öster eler Söder, eller i hvad väderstreck som helst. — Är detta fosterlandskänsla Våga vi på fädernas grafvar handla så med vår frihet? — Förvisom då från våra boningar, och från hela värt dagliga lif, dessa erinringar om vårt annars snart nog anryckande slafveri; ty hvad blir det väl af en stat, som oaflätligen offrar på veklighetens och lastens altare? Bedjom, i fosterlandets namn, de högst uppsatte och med iyckans håfver begåfvade att föregå de ringare och fattigare med ädelt efter döme ! i Men det är ej första gång dessa uppmaningar hafva blifvit gjorda. Och med hvad verkan? Jo, med hvarje dag frodas lyxbilduingcus ogräs. — Bort då med alla dessa sköna teorier, dyrbara för medborgarens hjerta, dessa herrliga drömmar om oinskränkt frihet för handel och näringar! Då samhällsmedlemmarne cj vilja bringa sin egen fördel i harmoni med det allmännas, förrän det allmänna välståndet ramlar på det, genom oförslåndig misskalkyl, ända tili slut förstörda enskiltas ruiner; då behöfva de såsom barn uppfostras, då måste, om det ock skall ske med blödande hjerta, Statsmakterna genom tjenliga kraftiga författningar mota det allmännas undergång. Dennå pligt är oss helig... Det närvarande slägtet tyckes ej vilja annorlunda. .För det kommande gifves en gladare utväg, för det uppväxande oförderfyade, som bedja Oss visa sig den rätta stråten; dem skola vi, i dugliga uppfostringsanstalter, söka bilda att likna våra förfäder i Gudsfruktar, i tarflighet, i uppoffringar för landetsi väl, i varmt verksamt nit och kärlek för dess ära och sjelfbestånd; de skola, med en högre makts bistånd, komma att i sma Svenska hjertan äga den bästa för fa ttning mot allt utländskt öfverflöd och lyx. Men tidens anda fordrar, att vi nu taga ett kraftigt steg. Det är, mine ståudsbröder, visseriigen icke i våra tarfliga houing var det öfverflöd råder, som är laudets kräfta; men hvad hjelper det att vi ecnsamme, för att kunna draga de tunga skattebördorna, snart sagdt tvingas i alla hänseenden rätta täringen efter näringen. En gemensam kraftyttring af alla medbor gsklasser fordras, af den förnämare och rike, såväl som af den rin gare och fattige, af köpmannen och köparen, af producenten och konsumenten, och då vi äro för svage att låta denna kraftyltring bestå 1 ett sjelfvilligt allvarligt bannslysande af lyxen och dess förderf; så förenom oss åtminstone i det beslut (ty beklagligtvis lärer ändamålet på annat sätt ej nu kunna vinnas), att hos Kongl. Maj:t i underdånighet söka wutverka en förordning, som i möjligaste måtto inskränker den utländska, af oss adopterade yppigheten, och stadgar, att de varor, som i detta ändamäl blifva till införsel i landet förbudne, älven må förbjudas till bruk och nyttjande, och den häremot bryter, må komma att, utom älagde böter, anses förlustig medborgeligt förtroende. Huru snart skulle ej då inhemska näringar och fabriker tillväxa, och när tillika, genom ändamålsenliga förordning-r sattes en gräns, att de ej egenmäktigt läto öfver värdet betala sina produkter; skulle en liflig inhemsk täflan befordras och medföra lyckligare resultater, än den beprisade 4 import bestående) täflan med utländningen. — Då först skulle Sverige bli rätt Svenskt, och Svensken visa, att han satte en ära i att vara det. Stockholm den 28 Febr. 1834. Nils Månsson. Hela ståndet biträdde denna motion, och remitterade den till Bevillningssamt Allmänna Besvärsoch Ekonomi-Utskottet. Till Redaktionen af Aftonbladet! Då uti Aftonbladet N:o 43 :ör den 21 Febr. 1934 influtit en berättelse om mitt yttrande hos Ridd. och Adeln i Realisationsfrågan näst fö. ad . regående plenum, som i många delar innebåller hett audra både ordställningar och mening, än dem jag uttryckt, och hvilket jag säkert förmodar skett genom oriktig uppfattning af det muntliga anförancet, och utan afsigt att förtyda, hoppas och anhåller jag, att Tit. låter uti Aftonbladet in extenso införa, med första, detta mitt nedanstående yttrande! sådant det vid nämde tillfalle at mig afgafs. Georg on Heine En långvarig sjuklighet, som ännu icke är fullkomligt öfvervunnen, har hindrat mig att, så utförligt jag önskat, ylira mig I en fråga af sådan vigt för landet, som den om realisationen; och jag får jemväl nu endast i korthet framställa de äsigter, hvilka alltäd, då jag haft tillfälle deltaga i vära financiella radplägninsar, ulgjort grunden för min öfvertygelse 1 ämnet. g har icke haft samma lycka, som Fribkerre Kanton, att änau kunnat förändra denna öfvertygelse; men jag önskar likväl Hr Friherrn den ytterligare olycka att efter en lika tid, som den, hvilkn förflutit sedan Hr Friherea delade ötvertygelse med mig, han då ännu må kunna bibehålla den asigt, han nu äger. Det är ett är sedan han, såsom Revisor, afvat ett, med min öfvertygelSC likstämmigt anförande; och då jag icke tror mig innehafva större förmåga, än Hr Frihevrrn, att klart och väl yttra mig, samt haus omförnäldte anförande redan är Icmnadt till offeutligheten, vill jag, såsom mina tankar, upptaga och låna Hr Priherrns. Han yttrade: De vigtigaste, eller rättare sagdt, de cada skäl, man kan anföra emot cen förändrad vexlingsgrund äro dels orättvisan deraf för penningeägaren, dels Tatt Rikets Ständer derigenom skule bry