Aftonbladet – 6 mars 1834, sida 1

trotgen skulle qvarsta, borde man via de mom hvarje provins inrättade bränvinsfabriker äga vrättishet att dit inlemna en viss qvantitet pota!tes eller spanmål emot erhållande af bränvin. Prosten Ohrnberg trodde ej, att Bondestårdet vore benäget alt afsäga sig husbehofsbränningsrättigheten, och han anförde, likval i förtroende, och Referenten meddelar det likaledes under vilkor af tysthetslöfte åt Aftonbladets Läsare, att en bonde, under samtal med Hr Prosten, i detta ämne yttrat, att han, om husbehbofsbränningen förbjödes, deremot ämnade reservera Sig. Professor Westmans bordlagde motion om rättigheten för Adjunkter och Docenter vid medicinska och juridiska fakulteterna att u:om Akademien beräkna akademisk tjenstetid, föranledde äfven en längre diskussion, hvilken dock snart aflägsnadse sig från de nämde fakulteterne och öfvergick till den teologiska och filosofiska. Dokt. Hcurlin talade för de så uselt lönade Gymnasiiadjunkterne, och trodde att desse vid lediga lektorater ej borde undanträngas af Akademie-adjunkter och Docenter. Prosten Sterhammars bordlagde motion om skörlefnaden, remitterades till lagutskottet, sedan Prosten Rosen uppläst ett memorial, bvaruti ban anförde de emot denna motion och sediigheten stridande Kongl. förordnivgarne af 1779, hvaruti det i den ena vid vite förbjudes att förebrå en lägrad qvinna hennes brott, och i den andra, att barnaföderska, som vill vara -okänd, ej må upptäckas. Flere af högvördiga ståndet förklarade sitt ogillande af dessa S! adganden. BeorgaresStåndets plenum den 4 Mars. Emot Ar Hembergs motion om hypoteksföreniagar, anförde Hr Eckerman, att han ej skulle anse det vara klokt, att Ständerne stiftade någon lag för dem, och yrkade att inga anslag, bvacken å Banken eller Riksgäldskontoret, måtte deriill beviljas; uti denna åsigt förenade sig de fleste af Ståndet, men Hr Santesson begärde, att motionen för andra gången skulle läggas på bordet, då motionären ej vid tillfället var närvarande. Vid remitterandet af Hr L-flers motion om åtgärders vidtagande till hämmande af den allt mer och mer öfverhandtagande lyxen, understöddes motionen af Br Tottie, som ansåg myntförbättringen ej kunna äga bestånd, så vida ej några anstalter för det af Hr Leffler åsyftade ändamål företogos; hvarföre han föreslog, dels att arrak, rom, konjak och mn viner, med undantag af det såkallade kyrkvinet, skulle beläggas med högre införselstull; och dels att Rikets Ständer måtte hos Kotungen göra en underdånig anhållan, att Konungen ville uppmana landets invånare att återgå till den gamla Svenska sparsamheten. Hr Eckerman delade Hr Lefflers och Totties åsigter om lyxens skadlighet, men trodde dock ej, att ändamålet skulle vinnas genom förökade tullafgifter, hvilka blott uppmuntrade till lurendrejeri. Hr Leffler förklarade sig häruti vara af samma mening med HAr Eckerman, och ansåg bästa medlet, till hämmande af öfverflödet, vara förbud af förbrukning af vissa utländske lyx artiklar. Detta senare bestreds deremot af Hr Santesson, som trodde att Svenska folket ej gerna underkastade sig så beskaffade förbud, och ansåg det vara Ständernes rätt, att vid hvarje Riksdag göra sådare jemkningar i tulltaxan, som omständigheterne fordrade. Hr Bååth trodde, att det radikalaste korrektivet mot den öfverklagade lyxen skulle vara att de högre samhällsklasserne 1 detta afseende gåfve goda exempel: erfarenheten hade visat att lyxen altid utgått från dessa, och att de lägre sedermera lott följt med. I anledning af Hr Santessons motion om utvidgande af Assignationsrätten man och man emellan, och stiftande af en lag derom, på ungefärligen sådane grunder som vexelstadgan, yttrade Hr Eckerman, att han trodde det assigna! ionsrätten ej vida: re borde utvidgas; det vore sällsynt, att assignationer, ställdet på tid, ej på dagen inlöstes, och korrigerade sig sjelf, enär de snart förlorade sin kredit; ansåg det farligt alt lemna dem samma exekutiva kraft, som vexlar, hvilket i en framtid kunde föranleda att Sverges städer blefvo vexelplatser; de deraf här? Aytande olyckliga följderne önskade talaren att ban ej måtte upp! !efva; det vore vådligast i an:eende till konkurser, ty då en länk springer, springa alla länkarne, Hr Santesson deremot ansåg det nödvändigt, att, då man ville skilja Banken från beröring med enskilta, man så mycket som