ren Beschin, en, politisk och krigisk gubbe, som blifvit skonaå både af Turkar och Greker, som kan på en vink uppstätla 50,000 krigare, för hvilken än Aleppo, än Damaskus, Jerusalem och kustländerne darra, och som trygg återvänder till sitt palats i Pleden eller Dachit el Kamar, hjertat af hans herrskareområde, en på 100 timmars väg rundt omkring otillgänglig fästning. Han lyder under Turkarne endast som medeltidens vasaller lydde under deras suveräner. Damaskus höjer sig, stort och isoleradt, midt i öknen, Dess befolkning är Turkisk, men det innesluter 100,000 kristna Armenier och flere Judar. Det öfriga landet är snarare ett byte än en besittning för Arabiska stammar, oafhängiga familjer bland den stora Muselmanniska befolkningen, hvilka än af rofgirighet, än af nyck öfveraå från en herre till en annan. Jerusalem höjer sig på eransen af Syrien emellan Petreiska Arabien och Egyptiska öknarne, såsom en neutral, utblottad, vanmäktig, helig stad, en gemensam medelpunkt för alla kristna trosbekännelser, äfvensom för Muselmannerne, hvilka uppbygt Osmans Mosk på grundvalarne af Salomos tempel. Här föregår i detta ögonblick ett at de undransvärdaste uppträden af Orientens drama. Vi känna Mehemed Alis uppresning och hans son Ibrahims krigiska rykte; båda äro stora män, fadren genom sin volitik, sonen genom sitt svärd. Jag var ögonvittne till den senares triumfer; jag såg hovom bestiga murarne vid St. Jean dAcie, hvilka sjelfva Napoleon icke kunde nalkas; jag såg horom såsom eröfrare genomtåga Syrien, intaga Damaskus och Aleppo, tvenne gånger med kraft och djerfhet förskingra de tvenne Sultanens sista harar, taga Storvisiren till fånga, och — endast en enda dagsresa skild från Konstantinopel — göra balt vid emottagandet af ett bref från en Europeisk Ambassadör. Han kunde utan hinder hafva inryckt i hufvudstaden, besegrat den, och, i trots af stridigheten uti lagar och seder, der hafva grundat en ny dynasti. Hela Orieoten bäfvade för honom, likasom för Alexander den store; men ett ord från Occdenten höll honom tillbaka, och han lemnade öfvermaktens och ärans värf ofullkomnadt. Detta enda drag M. HH. visar er civilisationens herravälde öfver barbariet; äfven det segrande barbariet har medvetande af sin svaghet. Deraf visar sig hvad Europa kan göra, om hön har medvetande af och ; känsla för sin mission! Ibrahim, M. H., civiliserar icke; han eröfrar; han vinner segrar; han underkastar, genom silt geni och sin djerfhet, darrande folkslag, för hvilka deras undertryckares namn är af löga värde. Han sysselsätter sig endast med sina soldater; endast för sin armed har han en administration: allt blifver i Egypten och Syrien uli samma barbariska skick, som före hans eröfring deraf; ban är en meteor, som glänser och försvinner, härjar och ej uppbygger, och som vid sin död endast lemnar efter sig en metcors döfvande buller. Hans eröfringar förklara Alexander den 6tores, uti länder, hvarest det hvarken finnes nationa litet, eller egendom, eller fädernesland; eröfraren finner endast slafvar, och segraren blir alltid med jubel emottagen. J sen af denna korta skiidring, M. H., att det COttomånniska riket icke är något rike, utan en oformlig sammanfogning af flere mennisko-raser utan samband, utan likformighet i språk, lagar, religion, seder, utan enhet och fasthet hos makten. -J sen, att det tir den mest omfattande konstituerade monarki, hvaraf de politiska fenomes pen någonsin erbjudit ett exempel; J sen, att den lifsanda, som uppehöll det, den religiösa fanagismen, slocknat; J sen, att desg jemrmmerliga och blinda administratioa förtart till och med sjelfva segrarnes stam, och att Turkiet af brist på Turkar måste. gå under. I medölpankten af denna oerhörda anarki höjer sig Islams hufvudstad, med den ena foten på Europa, med den andra på Asien. Sultan Mahmud, en furste , uppväxt i olyckan, som känter rikets förfall. och, ej kan förkindra det, synes ändtligen förtviflad på sin tron och öfver sitt folk, och begär af Ryssland, som han förgäfves sökt bekämpa, att få behålla den lilla qvwarlefvan af sin regering, skenet af kraft och sälde. Ryssland, M. H., bar hindrat deera troops knöllstörtande, och en definitiv delning af denna skugga af su veränitet. Några dagars fördröjtnde af hjelp — och Sultan bade ej funnits mer, Konstantinopel skalle bafva sett Arabene intränga. Drager Ryssland sin egeonyttiga men beskyddande hand tillbaka, så skall riket i samma ögonbliek störta tillsammans. Oeh under detta en Khendes förredrande skvdd