Jag vänder raig nu till de lagstiftares höga vishet, hvilka rikta sina blickar ej allenast på en enda punkt af Europa; icke endast på dagen och morgondagen; och jag beder dem om någon uppmärksamhet. Hr Bignon, hvars erfarenhet och stora öfverlägsenhet uti diplomatiken jag med eder värderar, har i går afhandlat orientaliska frågan, med de riktiga åsigter och den djupsinnighet, som alltid utmärkt honom. Jag gillar nästan alla hans ider, och egnar, såsom han, åt Polen mina välgångsönskningar och tårar. Men han hav ej rätt fattat min åsigt, och tilläfventyrs orätt tolkat mina första betänkanden. Jag vet, lika så väl som han, huru stor klokhet. varsamhet, och betänksamhet den utlänaska politiken fordrar: äfven kunde det ej talla mig in, såsom Hr Bignon tyckes tro, att vilja uppmana Franska regeringen att ingå på banan af en ny politik, endast i afseende på Turkiet, utan jag ville först fästa Europas uppmärksamhet och eftertanka på en i min tanka nära förestående politisk förändring. Under det han lemnade sitt bifall till de af mig yttrade önskningarne angående framgången för denna humana politik, tyckes han dock ännu på lång tid förvisa den inom den storhjertade illusianens gebit. Jag är förvånad, M. H., att en stat:man, som sjelf uti femton år tillhört en moderat och praktisk opposition, hvilken årligen för regeringen framlagt åsigter och politiska systemer, utan att statsmakten vetat antaga dem; jag är förvånad, säger jag, att en sådan man nu slutar sig till Regeringen, för att angifva ett, ehuru djerft dock lätt verkställbart och nödvändigt, system såsom omöjligt och såsom en politisk illusion. Vi måste, M, H., vara på vår vakt emot denna regeringarnas motståndsanda, som hos dem genom vanan blifvit natur. Mensklighetens billigaste fordringar blifva pi detta sätt behandlade såsom en chimere. Blef icke äfven kristendomens införande betraktad som en sådan dröm! VWVoro ej mensklighetens emancipation, slafveriets afskaffande, Amerikas koloniserande, de Föreata Staternas oafhängighet, Greklands pånyttfödelse, negerbandeins afskaffande äfven drömmar. Och likväl genomdrefvos alla dessa af Regeringarne så länge bekämpade resultater. Så skall det äfven gå ned det förslag jag nu har den äran att förelägga eder. Mine Herrar, vår Franska filosofi har en maxim, som med rätta sager, att våra stora tankar komma från hjertat; man kunde med större skäl säga att uti politiken komma de stora tankarne från folket. Folket är mensklighetens hjerta, den alltid brinnande ävil, från hvilken de nya och fruktbärande ideerna uppblossa och genom ett slags allman instinkt fortplanta sig en låmg tid, innan Regeringarne antaga dem. Jag vänder mig derföre företrädesvis till eder, M. H., såsom representanter af denna höga instinkt, då jag nu i afseende på orienten för eder framlägger ett nytt politiskt system. Jag skall närmare förklara mig. M. F.: jag vill icke, att Turkiet går under, att ett stort rike återgår till intet, eller återkastas till Asiens öknar. Jag vill ej att en civiliserande fanatism må genorn svärdet göra plats för civilisationen. Bevare mig Gud derifrån! Vi skulle då vara barbarer. Jag högaktar och älskar Turkarne; jag hyser för dem en känsla, som påtvingar sig alla dem, hvilka, liksom jag, haft tillfälle att lefva bland detta storsinnade folk. Men om jag är skyldig sanningen och tacksamheten att låta denna menniskostam såsom individer, såsom en menniskofamilj, rättvisa vederfaras, så är jag äfven skyldig menskligheten att förklara, att den såsom regering, och i synnerhet såsom administration, är att anse såsom den mest absoluta negation af hvarje möjlig samhällsförening, såsom barbari, i dess mest brutala sanning, såsom ett permanent och organiseradt sjelfmord af imenniskoslästet. Då här är fråga som verkliga fakta, så torde mig tillåtas att åberopa några anmärknicgar, hvilka jag ämnar för eder anföra. Om J, M. H., hören talas om ett rike, om en omältlig stat, som upptager de skönaste delar af Europa och Asien, och intager mer än hälften af Medelbafvets kuster, så gören J eder naturligtvis om orden nation och stat ett begrepp, ilikhet med det man vanligen gör sig om dessa ord. J föreställen eder strax ett fädernesland, en familj, en egendom, ett genom menniskohänder bebodt och förskönadt .land. J sen der uppkommande städer, hvarest familjer tillväxa och efterträda hvarandra; en konsangvinitet emellan menniskorna och jorden, om jag så får uttrycka mig, och derutaf denna känsla af egendom, Aenra comhällomeoennickane andra natur bösrir ce