Aftonbladet – 19 februari 1834, sida 1

——— otvilvelakUuga garantier Ior dess bestand. Detta och intet annat har städse varit milt syftemål. Uti principen har jag alltid varit ense, äfven med dem, hvilka i afseende å verkställighelen sett sakerna olika med mig, och som synts vilja a tout prix och medelst konstlade operationer framtvinga, hvad som, enligt min tanka, alltid, på det naturligaste sätt utveckladt, leder till det bästa resultat. Och ingen önskar detta resultat mera uppriktigt ön jag. Från ju flera synpunkter man betraktar ett amne, ju vidsträcktare fattar man det. Så äfven med detta. Jag såg det först måhända alltför mycket från den materiella sidan — dess inflytande på afärer, handel, spekulationer, när! ingsföretag m.m — Men måhär. da ännu mer maktvåliggande framställe: det sig, sedt från den moraliska synpunkten, utveckladt utur sjelfva den inre grundeo för det ytt:e samhällets bestånd och förkofran; ty denna grund måste vara ärlighet, säkerhet till person och egendoin. Der en sådan trygghet ej finnes; der antingen ; den era eller den andra af dessa förhållanden botas af godtycket eller beror af tillfällig heten, der utveckla sig hvarken de intellektuella, moraliska eller materiella krafterne; der bortdomnar intresset för det allmänna, i samma mån dess så kallade basta, istället alt innefatta hufvudsumman af de enskiltas, tvertom affol!ket kräfver allt tyngre och tyngre uppoifringar, utan motsvarande tillökvinvg 1 trefnad, belåtenhet och bildning; der utöfvar egennyttan och slugheten ett alitid orättvist och skadligt ioflyt ande öfver arbetskrafterna och idozheten hos de samhällsklasser, hyilka cj kunna värja sig emot dessa sina fiender; i ett sådant samhälle skola slutligen yppigheten, fåfängan och flärden, uttränga välmågan, ärligheten och det redbara mannasinnet — med ett ord hela dess moraiiska kraft skall småningom aftyna såsom en växt ji en främmande jordmån. Vare långt ifran mig att påstå, det vårt gamla Sverige ännu står på denna punkt, men js skulle förråda min inre öfvertygelse, om jag icke öppet uttalade min tro, att vi, genom en 20:åriz saknad af ett mynt, genom ett illa administreradt Bankoch Diskontlånesystem, genom vacklande hushållsförfattningar, genom en, oaktadt organisationer och reorganisationer, fortfarande långsamhet och vidlys tighet i våra administrationsformer, genom ett klagligen alltför mycket sjunket förtroende till vär Domaremakt, och slutligen i följd af en föråldrad representation, som allt mer och mer tyckes förlora anspråk på nationens välvilja och intresse — att vi, säger jag, — såsom följd af allt detta, med det mera, som vid detta tillfälle torde kunna förbigås, befinne oss ett godt stycke på den vag, som leder till det tillstånd, jag här ofvan tecknat. Men änvu hafva vi tid att stadna. Styrelsen har sjelf uppmanat oss dertill. Vi böre följa dess vink. egeringen har nemligen sammankallat Rikets Ständer, för att återställa rättsförhållandet i vårt myntväsende, och regeringen har dermed tillkännagifvit sin åsigt, att roten till den ekonomiska vantrefnad och villervalla, bvarunder våra näringar, vår handel, och nästan alla våra produktiva yrken dväljes, är saknaden af ett mynt, i förening med den af väl och ändamålsenligt ordnade kreditanstalter. Det är för att undanrödja detta onda, Hezeringen kallat oss till rådplägning. Icke blott Bege ingen, älven Nationen, fordrar vår kraftiga medverkan till detta ändamål, fordrar, att vi dervid, med förbiseende af våra förmenta enskilta intressen, med frånträdande af gamla fördomar, handla. såsom det anstår upplysta, ärliga och fosterlänska Svenska män. Ef:er min ringa förmåga vill jag derföre söka att reda de förhållanden, hvilka i denna vigtiga fråga, enligt min tanka, böra hufvudsakligen tagas betraktande. Första frågan visar sig för mig vara den: huruvida Myntbestämnings-Lagen af d. 1 Mars 1830, hvilken bestämmer Silfverriksdalerns värde till 128 sk. i sedlar, bör bestå, ehuru den under nuvarande kursförhållanden ej är fullt ordnad, efter Sedelmyntets gångbara värde? Uti denna punkt har jag länge varit tvehogse. Kursens stegring och våra betydligaste export-artiklars fall å den utländska handelsmarknaden, i i förening med våra näringars och våra lefnadsvanors ökade behof af importartiklar, framställde sig längs för mig såsom ett hinder för verkställigheten af en financiel lag, stiftad under en mer fördelaktig konjunktur. Men dessa betankligheter hafva vikit vid ett närmaSTO 1. FD Er KR 0 PR KR PER