Aftonbladet – 19 februari 1834, sida 1

RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Friherre Kantzows, J. A., yttrande i MyntRegleringsfrågan på Riddarhuset den 17 Februari 1834: Då jag förnummit en allmän tystnad vid remissen at Regeringens skrifvelse angående Silfverutyexhugen, och en opinions-yttring i detta vigtiga ämne, före dess behaudling af Utskottet, likväl synes mig icke vara öfverflödig, har jag desto hellre ansett det vara min pligt, att i denna sak yttra den opinion jag äger, som jag vid sista Riksdag tillhörde den minoritet, hvilken önskade myntregleringens verkställighet från till en del skiljaktiga grundsatser, än dem, som då gjorde sig gällande. M. H. Den som känner hvad det kall betyder, alt representera Folket — han må dertill vara kallad genom val eller genom tillfällighet — han känner ock sitt oefterg-fliga ål:ggande, att låta hvarje enskilt intresse, hvarje konsideration vika för det Allmänna bästa; och det är ej genom ord, det är genom handling, som han skall veta derom öfvertyLL — tt Lb — — spe fm to LL ga sina medborgare. Realisationsfrågan var vid sista Riksdag snart sagdt ett outredl ämne. Få förstodo, jag vågar säga det, åå någondera sidan dess egentliga vigt och betydelse. Ännu färre förstodo, eller ens tänkte på, hur den skulle lösas i verkligheten, och de, som förstodo båda delarne, hoppades ef tidsomständigheterna — och hvarföre neka det — af menniskorna, mer, än den erfarne bort hoppas. För min del tillhörde jag de klentrogna. Jag tyckte det vara orätt, att siifta en Lag på papperet, utan att tillika inom en viss tid ovilkorligt anbefalla dess efterlefnad eller verkställighet. Jag förfäktade fördelen deraf att låta Banken i all sköns ro förkofra sig, intill dess man, utan farhåga för realisationens bestånd, kunde öppna dess hvalf. Jag befarade, att en missgynnande handels-konjunktur, forcerade silfverköp m. m., skulle uppdrifva kursen och derigenom göra myntbestämnings-lagens verkställighet, efter ett betydligt högre myntvärde vid den tillsmnade tidpunkten, åtminstone i följd af epinionens inflytande, ganska vådlig och förlustbringande för handeln, näringarne och den enskilta krediten m. m. Jag ansåg en myntbestämning , som utestängde all möjlighet för bankosedelns förbättring, men deremot lemnade öppet fält för dess försämring, vara orättvis — och slutligen trodde jag — hvad jag ännu tror att det är oklokt och förderfligt, att sammanväfva realisationen med ett utländskt skuldsystem. Erfarenheten har på ett bedröfligt sätt besannat mina farhågor. Den torde dock haft den välgörande följd, att en hvar tänkande medborgare nu in