Aftonbladet – 10 februari 1834, sida 3

lende medelvagen, midtemeilan Ior uHitet och Ior mycket. Det myckna rop, som i många år hörts, öfver jordbrukets bördor och penningebrist, är såkerligen ganska öfverdrifvet. Jordbruket bär nog sina skatter och utskylder i dens hand, som med omtanka, arbetsamhet och hushällning sköter detsamma, samt med ett ord lefver så, som en Svensk landtman bör lefva. Men härtill fordras, att man ej köper egendomar på skryt, med länta pengar, utan att man först och främst redligt kan betala hvad men handlar, och sedermera, att man sjelf lägger hand vid sitt yrke. Ty, du bör sjelf, skall plogen gå, köra eiler hålla på, säger den gamle Franklin, hvars erfarenhet och lärdomar torde hblifva svåra att jäfva, så länge verlden står. Kellgren fruktade på sim tid, att Bälterna skulle komma att famna ett stort dårhus. Med mera skäl torde man i våra dagar böra frukta, att Sverge blir ett stort fattighus, hvarest den ena hälften lefver på de pensioner och almosor, som den andra häliten måste betala. Det är i sanning både ömkligt och löjligt att se, huru tiggeri och högmod, låghet och fräckhet, med flere stridige egenskaper, kunna förenas hos samma personer. Hvad den länge öfverklagade penningbristen angär, så är den ej annat än brist på förtroende hos äfventyrare och vinglare, hvilka gerna vilja må väl på andras bekostnad. Tvertom kan, enligt sakens natur, vanvärdet af vårt mynt ej hufvudsakligen härröra från något annat, än öfverflödet och den lätta tillgången derpå, som uppdrifvit allt till onaturlig höjd. Om man blott vill tänka sig omkring 34 år tillbaka, hvad värde vårt mynt och våra Jordegendomar då ägde, samt jemföra då och nu med hvartannat; så skall man lätt finna hvem som under denna tiden förlorat, jordägaren eller penningeägaren. Kan man icke då med skäl säga, att den, som för 34 år sedan köpte en fastighet med lånta pengar, har sedan kunnat sofva sig rik, eller till en 4, 5 å 6 dubbel förmögenhet. Deremot har den rediige kapitalisten förlorat öfver ådelar i värdet af sin förmögenhet, oberäknadt de ofantliga summor, hvilka för enskilta gått förlorade, genom den mängd af orimliga och olyckliga konkurser, som ma kan kalla våra dagars syndastralff. Vi ha länge baft en gyllende tid för skuidsättning och huttleri, som hunnit till den grad, att det nu mera icke anses för någon skam, att lofva och ljuga i penningevägen, hvilket gör, att den ena omöjligt vågar tro den andra, utan fruktan att strandsättas och bedragas. Detta förorsakar äfven en uselhet och jemmerlighet i affärer, samt inskränker mången duglig mans verkniogskrets, hvilken ej vågar sätta heder och vålfärd på spel emot menniskor, som hafva ingenting att förlora. Kanske är det hög tid, att ärligt och redligt folk hädanefter blifva gynnade, ionan all gammal Svensk mannatro och ära tar afsked ifrån oss. Vi behöfva ej undra på, hvarifrån det onda kommer, som trycker våra tider. Men vi kunna med skäl förundra oss öfver Guds obegripliga långmodighet emot, samt vård och beskydd om vårt arma land, hvars innebyggare så länge arbetat på sitt fysiska och moraliska förderf. Så länge arbetsamhet, tarflighet och sparsamhet, om också förente med den strängaste redlighet, sällan medföra någon heder, utan tver!om ofta förakt om icke förtryck; och så länge en yppiz och öfverflödande lefnad, om också förenad med skulder och bedrägerier, icke anses för nägon vanheder, utan tvertom ofta gynnas och värderas; så skall aldrig någon riktig trefnad äga .bestånd i vårt samhällsskick. Må den rike gerna slösa och lysa, om han ej äger någon känsla för sant värde; men må den fattige icke söka likna honom idenra dårskap; och må äfven den ej dömmas omildt, som har nog mod att sätta sig emot eller höja sig öfver det allmänna förderfvets ström. Ty hvart skall det slutligen taga vägen med denna täflanv i lyx och flärd, som snart börjar öfverstiga alla gränsor, som uppslukar alla tillgångar; s-m förstör allt sant välstånd och gör all inkomst otillräcklig? — Skall då ett lysande lefnadssätt bestämma menniskans värde, och ingen annan vinna något anseende, än den som kan täfla i konsten att förstöra och lefva upp de största inkomster, både för sig och andra? De! ser åtminstove nu för tiden så ut. Emellertid skall allting vara gravt och präktigt i yttre afseende; men skenet bedrager så ofta. En stor del bönder hafva, sedan Regementsförändringen 1809, blifvit herrar med säterier c. och vissa parvenyer hafva runnit opp, som svampen ur jorden. Så vackert det är att se, huru en fattig person, under gudsfruktan och ett redligt sträfvande efter inre och