Mången har på senare tider börjat undra, hvarföre den gamla orklösa Jurnalen ännu fortsatter sin varelse, sedan dess utgifvande hvarken kan lemna utgifvaren någon behållning från allmänhetens sida eller tillfredsställelsenv af någon ivflytelse på opinionen. Helt nyligen har dock Journalen sjelf gifvit ett ganska talande svar åt dem som undrat. Hvar och en känner sedan äldre tider tillbaka de så mycket beryktade insända artiklar, bvilka vid vissa tillfällen uppenbarat sig inom samma tidnings kolumner, för att, under egiden af den skenbara neutralitet som fordom troddes ligga i ordet: I: sändt,och hvilken en och annan dessutom skådade i sjelfva bladets sömnaktighet, framträda såsom bjelptr oppar åt den klena försvarsstyrkan i Granskaren, hvilken man dessutom småningom börjat finna allt mindre löna mödan att anlita i något vigtisare fall. Efter en lång hvila hafva ctt par sådana Insändarekämpar nyligen åter rustat sig ech imträdt på den gamla stridsbanan emot ÅAfiontidningen, för att taga den Kongl. Propositionen om statsverket i beskydd emot den uppställning, som sistnrämde blad gjort af dess innehåll, samt för alt inplanta 1 det Svenska folket, att de begärda tillökningarna i årliga anslagen icke utgöra hälften af hvad Aftontidningen — och efter hvad man lätt finner — den Kongl. Propositionen sjelf innefattar. Vederbörande hafva också blifvit så förtjusta i dessa artiklar, att det befunvits allt för litet, att begrafva dem i Jurralen. Det stackars Dagbladet har derföre äfven fått befalining att aftrycka dem, likasom Svenska Minerva, hvilken, med sin annars väl kända goda politiska matsmältning, likväl funnit sig nödsakad erkänna, att hon funnit sig bedragen på andan i den Kongl. Propositionen, oaktadt den till bokstafven instämmer med de tröstande underrättelser, hon och andra erhållit de sista veckorna — hvilka bestodo deruti, att man hoppades det de förvånande projekterna icke skulle komma i fråga. Man kan knappt tänka sig en större tillfredsställelse än den, som uppkommit sedan alla dessa aftryckningar sett dagsljuset. De rättrogne hafva gratulerat och handtryckt, ja Gud vet om icke atven kysst hvarandra i glädjen öfver den lyckliga verkan häraf på allmänheten; de förskräckte hafva fägnat sig, att de nya anslagen ingalunda voro så förskräckliga, och Aftontidningen, som förunderligt nog ensam råkat blifva föremål för kämparne, anses redan för slagen och mausetodt. Ty värr, frukta vi att glädjen icke kommer att räcka länge. De trenne millionerra statsskuld, som Reg. begär, stå icke att bortadvocera, och den min