Aftonbladet – 6 februari 1834, sida 1

MMMM denna sak. Först då Hr Sundbladt af Domstolen erinrades att han i första hand emottagit varorna, och att transaktio nen med annan, förr än varorne voro besigtigade och förtul lade, ej kunde förringa hans ansvarighet, förklarade Hr Sund bladt, att han icke ansett desse varor kunna hänföras til andre slag än sådane väfnader, som i tulltaxan af den 16:d förutgångne Mars, såsom cj specificerade, genom sjelfva väfnadssättet mer eller mindre färgade, äro upptagne såsom tillåtne till förtullning; desto bellve, som efter dess tanka benämningen af Gingham icke vore genom sjelfva wväfnadssättet bestämd, utan endast ett antaget namn å väfnader af ett visst utseende. Likväl förklarade Hr Sundbladt på tillfrågan, att han för sin del icke äskade någon ny besigtning eller värdering af varorne, utan vore nöjd med hvad som i målet blifvit åtejordt. Vid justeringen af protokollet häröfver, den 17 Augusti, tillkännagaf dock Hr Sundbladt, att han hvarken undandrog sig svaromål i sjelfva saken, eller den ansvarspåföljd för godsets införande, som möjligen kunde komma i fråga. I afseende på den anhaåallne varans beskaffenhet, hördes ytterligare Besigtningsmännen Ullberg och Medberg, samt Fabriksidkaren Reutzner, hvilka förklarade väfnaderne vara sådane, som vanligen benämnas Gingham, eller på Svenska för randigt bomullstyg, och att garnet till sjelfva väfnaden vore förut färgadt, innan det väfdes till tyg. Hr Sundbladt åter förmente, att Gingham till sitt första ursprung vore ett Ostindiskt tv, sammansatt af bomull och bast, och erhällit sitt namn af tillverkningsorten; hvaremot de anhållne varorne icke kunde kallas annat än randig bomullsväfnad. Besigtningsmännen åter upplyste, att tillverkningen af Gingham urartat ifran sin primitiva egenskap, så att det som numera tillverkades i England vore af bara bomull; och att varan således måste hänföras till dem, hvarå, med afscende å deras stigande produktion inom Riket, tulltaxan stadgade införselsförbud. Vid målets afgörande uti Sjotulls Rätten ansågo 2:ne ledamöter frågan om varans beskaffenlet vara så tvistig, att densamma icke kunde, emot Kel. Brefvet d. 27 April 1825, samt i1 S. at Underrättelserne till Tulltaxan, af SjötullsRätten till pröfning företagas, utan borde densamma till TullStyrelsens bedömande öfverlemnas; men pluraliteten ansåg målet, såsom af General TutlStyrelsen till Rätten bänskjutet, böra der afdömas ; hvarvid Utslaget så utföll, att varorne dömdes förbrutae. En ledamut ansåg atl varan borde åter få utföras; och en annan att den finge förtullas. SjöTullsRättens heslut blef af KowmerseKoll. faststäldt, och målet kom , medelst af Hr Sundbladt anförde underd. besvär, under Högsta Domstolens pröfuing. Uti besvären till KommerseKollegium hade Hr Sundbladt icke framställt något bestämdt påstående dervm, att varans beskaffenhet bort af GeneralTullStyrelsen pröfvas; men hos Högsta Domstolen klagade Hr Sundbladt deröfver, att GenueralTullStyrelsen, utan att 10gå I en sådan pröfsing, hävskjutit målet till Domstol; yrkande i öfrigt att varan icke vore Gingham, utan randigt Bomullstyg, samt att handlingarne, för åtals anställande emot vederbörande, måtte till JustitieKanslersEmbetet öfverlcmuas. Högsta Domstolens beslut , hväruti jag deltog, fattades den 25:te September 1827. Den lag, som, enligt Hr Suudbladts yrkande, egentligen borde tillämpas, var 11 . af Underrättelserne till Tulitaxan deni6:de Mars 1326, hvilken tyder sålunda: i i Vid uppkommande olika menängar, huruvida en till förtullving angilfven vara är till iutorsel förbjuden eller tilläten, beror det af Vår GeneralTullStyrelse att sådant bedöma, efter att. när tvisten angår väfnaders beskaffenhet, hafva hört FabriksSocietetens i Stockholm Deputerade: kunnande godsägaren, i bändelse varan af GeneralTullStyrelsen anses såsom förbjuden, deröfyer hes Vårt och Rikets Kommersehollcgium, i behörig ordning sig besyära; hvaremot, om GeneralTullStyrelsen törklarar varan för tillåten, ingen klagan öfver dess beslut, hbvarken af beslagaren eller någon annan, äger rum. När en omtvstad vara blifvit till förtullning riktigt angifven, skall densamma icke vara konafiskation underkastad, äfven vi den sedermera anses säsom till införsel förbjuden, utan godsägaren kunna den under lämplig koutroll åter utföra. Uti detta lagstadgande förekom ej någon bestämd föreskrift, när, buru och emellan hvilka persener de olika meninga:ne om en varas förbudna eller tillåtna beskaffenhet skulle yppas, för att påkalla GeneralTullStyrelsens åtgärd. Det synes tvifvelaktigt, buruvida föreskriften kunde lämpas till detta mäl, der varans förbudna beskaffenhet ej rar ifrågasatt eller omtvistad, dä ärendet hos GeneralTullstyrelsen först anmältes. Emellan besigtningsmännen hade inga olika meningar uppstått. Handlsuden Kvos, som anmält varan till förtullning, hade cj inför SjöTullsRätten bestridt, utan snarare medgifvit dess egenskap, att vara till införsel törbuden. Hr Sundbladt, som sedermera påstält motsatsen, bade ej tföretett faklura, räkniug eller annan handling, hyarmed han kunnat styrka, att varan icke sasom Gingham, utan under annan benämning blifvit till honom från utrikes ort afsänd. Den egentliga tvistefrågan syntes vara den: Förstås i Tulltaxan med benämningen Gingham blott sådan vara, som ursprunagligen erhållit detta namn, eller jemväl sådane väfuader som nu mera i handeln utmärkas? Det syntes för den inhemska produktionens befiämjande mindre angeläget, att till införsel förbjuda den förre än de senare. Anledning saknades säledes icke till att ause Tulliörfattningarnes mening vara sådan, som den af SjötullsRätten och KommerscKollegium blifvit tillämpad. Men tillkom det väl Högste Domstolen att meddela förklaring öfver Tulltaxans föreskrifter och kunde dess ledamöter med full säkerhet bedöma, hvad som rätteligen borde kallas Gingham? Det var ju möjligt att vid en pröfning af den administrativa myndigheten törhållandet kunde befinnas annorlunda? Och emellan SjötullsRättens ledamöter hade olika meningar yppats så väl derom, buruvida frågan borde till GeneratFullStyrelsen hänskju