Aftonbladet – 22 januari 1834, sida 1

-— ning till våldsamma åtgärder emot Hr dArgenson och dess likasinnade vänner. Å Sedan kamaren slutat den allmänna debatten, öfvergick den till diskussionen om adressens särskilta punkter. Vid yttrandet om magistraturens fasthet, ville Hrr Portalis och Salverte ha tillagda orden? samt juryns omtanka och sjelfständighbet. — Efter en liflig debatt, förkastades likväl detta amendement, men endast med en pluralitet af högst 20 röster, Detta resultat väckte mycken sensation, och Hr Odilon Barröt kunde ej dölja sin ovilja, utan ropade åt centrernve: J hafven ej mod, att direkte angripa juryn; derföre söken J att förstulet kasta en skugga på den.? En annan ledamot af oppositionen sade åt ministrarne: Man sev likval häraf, att kamarens majoritet nu som förut tillhör er. Flera andra amendementer hade ett lika öde, och den ursprungliga redaktionen bibehölls. I sessionen den v7:de var Hr Bigaons anförande i synnerhet det som väckte uppseeode. Det angick de politiska förhållandena. Talaren vidrörde först frågan om Polen. Han erinrade om Fergusons motion i Engelska parlamentet, och om Lord Palmerstons svar. Vi ha flera gånger protesterat emot Rysslands orättvisa åtgärder, i afseende på Polen, -hvartill det icke äger någon rält. Ehuru de Fransyska ministrarne icke yttrat sig på ett lika energiskt sätt, hafva de likväl förklarat sitt bifall till Engelska kabinettets åsigt af saken. Polens nu varande tillstånd, sade talaren, är ett blott faktiskt, som hvarken Frankrike eller England erkänna, Om Polen är förtryckt och tillintetgjordt, så har detta skett emot de traktater, som blifvit undertecknade och garanterade af Frankrike och England. Bada länderna hafva låtit afhålla sig genom den brydsamma belägenhet, hvari hela Europa befann sg, från att gripa till vapen för at: upprätthålla dessa traktater; men England har protesterat mot deras kränkning, och Frankrike har förenat sig i denna protest. Derföre erkänner den allmänna Europeiska folkrätten för ingen del Rysslands besittning af Polen såsom en detsamma tillhörig provins. Svärdet, som åstadkommit detta faktiska tillstånd, kan, it fråga om rättsprinciper icke deri ästadkomma någon förändring. Den dag, då Polackarne bryta sina bojor, eller då andra nationer befria dem från det ok hvaraf de nedtyngas, denna dag skall rättsförhållandet äfven återställas. Detta skall bli humanitetens triumf. Emellertid är ännu icke allt förloradt för Polen; det äger qvar sina söners patriotism, som hvarken konfiskationer eller fängelser eller sträckbänkar kunna qväfvasz det äger qvar flere regenters oförminskade välvilja; det äger qvar alla nationers sympatier, det äger qvar Försynen och framtiden. Från Polen öfvergick talaren till Orienten, Fyskland och Italien, för hvilka man hade skäl att frukta enahanda faror, som dem, hvilka drabbat Polen. Huru gerna man än må tro på uppriktigheten af Rysslands försäkringar, så framställer sig likväl en mängd anledningar, hvilka väcka tvifvelsmål om denna uppriktighet. Här omtalade han, huru Alexander 1808 i Erfurt legat öfver Napoleon, att denne måtte tillåta honom taga Konstantinopel i besittning, hvarvid han gerna velat åt Napoleons välde öfverlemna så väl Pyreneiska och Italienska halföarne jemte Tyskland, som besittningen af Bosnien, Albanien, Morea och de Grekiska öarna; ja, han ville till och med lemna honom trupper till att eröfra dessa länder, endast han sjelf fick besätta Konstantinopel och Dardanellerna. Napoleon hade likväl vägrat att ingå derpå, ehuru han, i anseende till det befarade fredsbrottet med Österrike, måste vara ganska angelägen om Rysslands vänskap. Och hvad kunde förmå oss till en eftergift, som Napoleoa under sådana omständigheter vagrade? Månne man ärnar gifva vissa stater några små landstycken till ersättning, för det de fördraga at: se Ryssland bemäktiga sig Turkiet? Eller arnar man låta Österrike utföra sina gamla projekter på Italien? Tänka måhända Österrike och Preussen, som så ofta legat i strid med hvarandra, nu vänskapligt förlikas, för att dela vissa inom en bestämd krets liggande stater? Man har länge antagit som ett axiom, att det vore förbi med Tysklands frihet, om Wienska och Berlinska Hofven blott eo enda dag vorei godt förstånd med hvarandra? Skulle väl denna dag vara kommen eller nava för handen?? På samma sätt förhöll det sig med Italien. Han ville ogerna tro, att hvad man sagt om ett Italienskt fianmatal kand dan Åtal la AA tog una