Aftonbladet – 22 januari 1834, sida 1

AS UTRIKES. FRANKRIKE. Den värdiga och allvarliga hållning deputeradekamaren i början ionehade vid adressens diskuterande har ej länge bibehållit sig, utan snart lemnat rum för passionerade utfall. Första anledningen dertill gaf den bekante General Bugeaud, hvilken angrep Sällskapet för menniskans rättigheter och uppmanade de deputerade, hvilka sades vara ledamöter deraf, att försvara sig för denna beskyllning. Detta förmådde Hr dArgenson att begära ordet, hvarvid han utvecklade sina åsigter öfver den suveräna folkvijian, hvilken han ansåg sig skyldig att lyda, men som man tillika borde upplysa om dess verkliga intressen. Häri instämde Hr Ludre och Hr Audry de Puiraveau, men hvilken sistnämdes anförande var vida mindre skickligt. Stor-sigillbevararen Hr Barthes tal, som följde derpå, väckte mycken ovilja, helst då han nämde den skandal, som nyligen ägt rum inför kamarens ögon, och då han med de svartaste färger afmålade sällskapet för menniskans rättigheter, bland annat emedan det annonserat en gratis utdelning af Marats verk. Han blef härunder ofta afbruten af venstra sidans ovilja, men vann deremot, till sin tröst, mycket bifall af centern. Rojalisten Beryer omfattade nu tilltället att prisa legitimiteten, hvilket i sin ordning kallade Hr Guizot upp i tribunen. Denne undvek att vidröra de principer, hvarigenom den nuvarande sakernas ordning uppkommit, utan han höll sig dervid endast tillfakta. Vi hafva, sade han, afsatt en dynasti, emedan hon var oskicklig att regera 0ss; vi ha vid detta tillfälle, och i följd af nödvändigheten, företagit vigtiga förändringar med vår grundlag, utan att helt och hållet afskaffa den. I båda handlingarna ligger ett stort uttryck af nationalviljan och nationalmakten. Vi ha då verkställt en af dessa handlingar, som blifva folken dyra, som måste betalas med åratal af faror och lidanden, men som tillika i historien anvisa nationerna en högre och ärofullare plats o. s. v. Till slut återkom han på den såkallade skandalen, som nyss ägt rum, hvarigenom den ed, man svurit regeringen, drages i tvifvelsmål, och yttrade sitt hopp, att, ifall denna skulle bli farlig för den allmänna ordningen och -kompromettera regeringen, skulle kamaren sätta en gräns derför. I detta yttrande tro sig oppositionsbladen finna en uppma