Aftonbladet – 9 januari 1834, sida 1

ponera, utan dagligen lät Miguelitiska fartyg lossa sina laddningar vid Portugisiska kusten. Om man af allt detta kan draga den slutföljd, att D. Pedro stött sig med den mäktiga adeln, om man förut vet, att han ej står väl hos Presterskas pet och att hans konstitutionella tänkesätt alldeles icke anses pålitliga, så återstår den frågan: på hvem stödjer han då sitt välde, och hvad skall uppehålla honom i händelse af en brytning, särdeles om England och Frankrike, som det tyckes, ej heller äro honom benägna? FRANKRIKE, Hertigen af Orleans har åter gifvit en diner, hvarvid Herrarne af tiers parti presiderade. Flera Generaler, som äro tillgifne detta kotteri, skola dervid ha varit tillstädes och fört ett ganska krigiskt språk, Man skrattar temfligen allmänt åt denna krigslust, så mycket mer, som man tror den vara blott en efterbildning af en dylik, ofta omtalad företeelse vid ett annat hof. Den 21 December förebade Assisrätten processen mot Herrar Argenson och Teste. Hr Berville gjorde dervid Generaladvokats tjenst; han gick tillväga med sin vanliga moderation, och gjorde fuil rättvisa åt de förtjenster, Hr Argenson förvärfvat sig genom sin mångåriga opposition mot restaurationen. Isynnerhet anmärkte har, huru denne varit den enda i 1915 års kamare, som åtagit sig de i Nismes och andra södra städer förföljde och mördade protestanters sak. Likväl trodde han sig böra yrka dess fällande, emedan han i sin brochyr ställt de fattiga emot de rika på ett sätt, som retade de förre till hat emot de sednare, samt emedan skriften inneböll en uppmaning till det beståendes öfverändastörtande. Hr Argenson förkastade med ovilja beskyllningen, att ha velat uppreta de fattige till hat mot de rika, till hvilka han sielf hör; han hade endast velat yrka alla statsborgares politiska jemlikhet. Sedan han och hans medanklagade Teste försvarat sig, sammanträdde juryn och förklarade dem icke skyldige. TYSKLAND. Till tidens märkvärdigaste, man kan väl säga mest glädjande, tecken hör den liberala sinnesstämning, som nu uttalar sig i nästan hela Tyskland. Denna sinnesstämning är icke demagogisk eller revolutionär 3 den går ieke ut på. omstörtningar och våldsamma brytningar; den är, som den Tyska national-karakteren, lugn och moderat, men fri, upplyst, man kan tillägga: något grundlig och teoretiserande, men derföre icke mindre fåst, bestämd, och af detta ihärdiga allvar, som, likt den Tyska fliten, hinner sitt mål, kanske sent, men derföre så mycket säkrare. Som ett ytterligare prof på denna anda, hvilken utan tvifvel kommer att bli en af den goda sakens mäktigaste bundsförvandter, meddela vi följande skrifvelse från Mänchen, införd i en Tysk tidning, som väl egentligen blott innehåller kommentarier öfver ett redan kändt faktum, men som förtjenar upp märksamhet för den ton, som råder deri. Artikeln lyder: De senaste underrättelser från Wirtemberg intyga allmänt, att Konungens tal vid landtdagens slut nästan öfver hela landet gjort ett högst elakt intryck. Ett sådant tal, med en så afgjord och torr anklagelse mot andra kamarens bemödanden, har man ännu aldrig hört. Sedan den första, d. v. ss adelskamaren erhållit sitt tillbörliga beröm för dess ovilkorliga bifall till alla regeringens åtgärder och förslager, så måste deputerade-kamaren för den anda af sparsamhet och sorgfäliighet, hvarmed den pröfvat landets behof och bortrensat allt öfverflödigt, uppbära förebråelsen för misstroende och inrepp i Konungens rättigheter. Under sådana förhållanden, heter detitalet, var jag skyldig så väl min kronas värdighet, som konsiderationen för miva medallierade i Tyska förbundet, att strängt iakttaga mina konstitutionella rättigheter3; det vill med andra ord säga: att alldeles icke göra afseende på kamrarnas afdrag å ministrarnes löner och åtskilliga andrå poster, och sålunda tillintetgöra hela ständernes af konstitutionen erkända bebörighet. När härefter följa AA ee 12. ) a