Aftonbladet – 7 januari 1834, sida 1

isgalan och Essens vid Sodermalmstorgs. Annonser emot om Österrike först gått in på, att låta Turkiet falla, det sedan skall förnya sitt bandlingssätt i anseemde till Polen, och taga för sig en del deraf. Frågan är: om Österrike, som alltid visat sig så klokt, vill, för att göra gemensam sak med Ryssland, äfventyra följderna af ett allmänt Europeiskt krig? Man har anledning att tro det Metternich redan fattat sitt beslut, att våga en något djerfvare politik. Ett Europeiskt krigs följder kunna ej med likgiltighet anses af någon, som tänkt öfver dylika ämnen. Den nu varande Europeiska generationen skall komma att blottställas för stora olyckor; men om resultatet kan intet tvifvel äga rum. Under nuvarande förhållanden torde vår verldsdels folkmängd väl föredraga, att foga sig efter mycket, som den ogillar, innan den bestämmer sig till det vådliga företaget, att med våld afvisa det. Men om Monarkerna sjelfve sätta sina massor i rörelse, så skola de finna, att Europas folk icke längre vilja låta missbruka sig till verktyg för deras ärelystna planer. Vi tvifla icke på att krigets slut skall bli signalen till alla absoluta monarkiers fall i Europa. Det är ofta nog bevisadt, att dessa monarkier äro ett ondt, som alla folk ha ett gemensamt interesse alt aflägsna. Nationernas önskan är, att vara lyckliga, och hvarje land vinner genom alla andra länders välfärd och trefnad. Deremot hgger det i intet folks interesse att företaga stora eröfringar, emedan dessa endast äro medel, att göra deras grannar olsckliga. Om representativa författningar vore allmänna, så skulle i den nyssvämda principen en garanti finnas för fredens bibehållande. Der det ej gifves någon anledning till krig kan intet sådant börjas. Men förändra derna regeringens karakter, gör monarken till herre, i stället för nationens förste embetsman, och ni ger honom en anledning till eröfringar, på det hans makt må växa. Absoluta regeripgar äro således antisociala inrättningar. De hafva en oaflitelig anledning, alt oroa sina grannar. Sachsiska folket är till exempel vida lyckligare; än det Ryska. Men skulle väl Kejsaren af Ryssland derföre vilja byta med Konungen af Sachsen?jVisst icke. Deremet, hvilken Sachsare ville väl byta med en Ryss? Detta visar vid första ögonkastet, huru mycket folkens interessen äro olika Monarkernas. Begäret efler förstoring ligger i absolutismens ide, och ingenting annat, än Europas stridiga önskan, att befrias ifrån de absoluta regeringarna — den revolutionära andan, som de kalla den, — har gå lönge hålht dem i tygel. — Om sålunda Europa blir inveckladt i ett kvig, om än den nuvaravde generationen derigenom lider, så skall den kommande likväl hämta fördel deraf. Första resultatet skall bli Polens sjelfständighet, och det andra Italiens pånyttfödelse. Det vore nästan en hädelse, att tvifla på framgången. De Franska tidningarna yttra sig ungefir i samma anda, visa nödvändigheten af Englands och Frankrikes endrägt, men fästa likväl uppmärksamheten på, att Englands obeslutsamma och vacklande poliuk är förnämsta skulden till Rysslands ärelystna planer i närvarande fall. och till förlängningen af det inbördes kriget på Pyreneiska halfön. En af dem berättar från Wien, att Furst Metternieh icke misskänner, det Österrikes intresse fordrar, att i den orientaliska frågan handla i harmoni med Frankrike och England; men en blick på den revolutionara propagandan ötverväger likväl dessa konsiderat:oner, och aflägsnar hvarje tanka, att Österrike skulle kunna sluta sig till dessa båda makter. De förut nämde brefven ur Aligemeine Zeitung följa här: Ryktet att Moldau och Wallachiet skulle komma att afträdas till Ryssarne, synes vara helt och hållet ogrundadt. I de diplomatiska kretsarne tros ieke det ringaste derpå, och de giltigaste skäl anföras, hvarföre det icke ligger i Petersburgska kabinettets intresse, att för det närvarande antaga sådahe anbud, till och med om Sultan vore nog förblindad att göra dem, Likväl känner jag från säker hand, genom en af Achmeds vänner, att denne Sultans gunstling afreste till Rysslaud, med uppdrag alt erbjuda dessa båda furstendömen, såsom ersältning för den del som ännu resterar af krjosknontno