Aftonbladet – 10 december 1833, sida 2

ner eller miDnalre vcDesgennet Lill medverkan, samt alt, i allt fall, hvar och en af dessa embetsmän äro så öfverhopade af de dagliga göromålgns mekaniska gång, att de, utan extra— ordinära gålvor, icke kunna medhinnra att vårda det moraliska lifvet i styrelsen, att uppfatta och befordra nya idcer och företag, att ordna deras verkställighet, och genora ivflytelsen både af embetsmyndigheten och det personliga an— seendet understödja densamma. Det är påtag— ligt att dessa omsorger böra koncentreras hos en enda styresman, hvaraf ock. vigten af en Landshöfdingsbefattning är lika påtaglig; men som denna vigt helt och hådet beror af hang personiiga inflytelse, är deraf tydligt, att i den mån denna är förlorad, är äfven hela hans embete förfeladt, Det vore önskligt, att både dessa embetsmän sjelfve och den allmänhet, på hvilken de skola inverka, gjorde sig fullständig: reda för sina förhållanden till hvarandra. Vi skola i detta afseende försöka, att underlättva. den ömsesidiga vidräkningen. För att. vinna den. inflytelse, som embetets: vigt tillhör, behöfver en Landshöfding först :och främst en så oberoende: enskilt ställning, att han i sina. demarscher aldrig: behöfver fjettras af enskilta: förbindelser eller förhållanden. :En redlig oeh sjelfständig karakter; i förening med utmärktare embetsgåfvor!, kan väl någon: gång i väsentlig: mån: bidraga att tillintetgöra verkan af dylika fjettrarv; men vid ett eller ano-nat tillfälle måste de: alltid kännas,. och förla-ma hans åtgärder. Destomer är det då olyck -ligt och förvändt, omr en Landshöfding i sin evskilta financiella ställning utgör föremål anUpgen för begabberiet eller för sin orts kom.miseration, och således hvarken äger håg eller förmåga att ägna sin uppmärksamkKet åt det offentliga lifvets Sigganden, hvartill onekligen fordras frihet från enskilta bekymmer. Det synes. ej utgöra någen obillig fordran af en provins, att regeringen till väktare öfver dea allmänna hushållningen icke väljer sådane, som: redan bragt sin egen i oordhing; och icke vi-dare förmå upprättbålla det första och enklaste anspråk, man fäster äfven vid: den mest unr derorduade embetsman. Dernäst hehöfver en Lanshöfdingen egen gåtva att kunna umgås med alla slags menniskor,. på. ett sätt, som tillfredsställer allas fovdringar,. utan att nedsätta sitt anseende... Ingen embetsman behöfver, så mycket som han, tillägna sig både det allmänna: och enskilta sällskapslifret,. på det han må lära känna den krets, i hvilkea han lefver och bör verka, inhämta dess alla nyanseringar af bildhing; opiniomer och olika in-tressen; Ilan måste bemärka och uppmuntra. hvarje slags förtjenst,. förstå att på sitt rätta ställe emplojera: hvarje slag af duglighet,. söka: draga nytta, tiil och med af menskliga svagheterne, till det allmänras båtnad, och för alt ernå detta, stundom undvika: alt stöta eller egza, åtminstone förbise låghe-ten och ilskan. Att en Landshöfding för alla bör vara tillgänglig; och icke, genom enskilta: ovaror af. beqvämlighet: eller nyck, genera eller stöta sin omgifning, att han bör vara bes nägen: att: hjelpa,; men: varsam i löften, ordhål-lig och pålitlig, att han bör vara driftig utaa. fiesk vaksam. utan misstänksamhet, försigtig