Aftonbladet – 23 november 1833, sida 3

sändaren här således förblandat lagstridigtupps förande med uppror. Är man, genom ett lagstridigt förhållande, genast upprorsstiftare? Sannerligen en slutsats, oförenlig både med !ogik och juridik.? Man torde finna, att argumentet icke är särdeles lyekligt valdt, lika litet som ett straxt derpå följande, att en petition om representationens förändring skulle rubba det hittills varande goda förhållandet mellan Konung ock Ständer, dessa Ständer, som II. M. Konungen alltid täckts förklara sitt nådiga välbehag. Hans motståndare är emedlertid hårdsint nog, alt icke en gång finna sig rörd af detta kardinalskäl, utan påstår tvertom, atti fallen Konungens proposi t:on till Ständerna om den nuvarande ståndsrepresentationens upphäfvande, rubbade det goda förhållandet emellan dem och Konungen, kunde intet bättre bevis gifvas, huru föga Riksens Ständer uttrycka allmänna opinionen i landet. Men vi ha kanske redan alltför länge uppe-: hållit oss vid ett tvisteämne, som endast den högsta enfald kunnat i vår tid göra till ett sådant. Visserligen synes det, som Hr P, Sis insinuation vore ett foster af välmeningen, men man måste då beklaga, att det ännu, sedan Sverige i snart 25 år åter ägt ett konstitutionelit samhällsskick, kan gifvas min med anspråk på bildning och kunskaper, som så föga 2jort sig reda för de första begreppen om medborgerliga rättigheter eller skillnaden mellan en konspiration och en petition.