Aftonbladet – 28 oktober 1833, sida 3

Af fordna minnen då den gamle störes, 7 Och hjelteblodet åter svallar opp: Hyad, ropar fan, hvad kan man oss ru ämnpa? Den fanan är ej blå och hvit och röd! Om J en gårg fån fosterlandet hämna, Gud gif Er, mina Bara! en lycklig död? När skall man åter höra seger-skriken, Som ljödo kring Jemappes och Fleurys fält 7, : När återse de barn af republiken, Som på dess röst sig straxt i leder ställt! ; Barfota, utan bröd, de segrarn följdes Enhvar blott äran sökt i lust och nöd. Först uti Rhen man blodadt yapen sköljdes Gud gif Er, mina Barn, en lycklig död! När går väl åter ut från våra kojor Den frihet, som kartescher blandat har Med bräckta spiror och med brutna bojor; Då blåa rocken segersliten var. Då alla folk på våra svärd börts kalla, Ty våra segrar voro deras stöd. Säll den i sådan högtids-strid får falla; Gud gif Er, mina Barn! ca lycklig död; Men hj-lte-dygd såg allt för hastigt slutet, Att adlas, gingo kämpar ur vårt led: Och krigarns mun är svart af bitna krutet ; Har till Tyranners lof sig ock sänkt ned. Ja! Fribets-vapnen, förde utaf dårar, Vid tbron, från thron, ba utfört hvad man bjöd. Man med vår ära, mäter våra tårar; Gud gif Er, mina Barn! en lycklig död. Dess dotter då hans klagan söker lindra, Vid sländans tysta gång hon sjunger täckt De sånger, man så mycket sökt att hindra, Sen stolta kungar de också förskräckt. Att vid de orden folken måtte vakna; Ån är det tid! sad han: och åter ljöd Den vaggsång, som de små snart måste sakna Gud gif Er, mina Barn! en lycklig död.