Aftonbladet – 8 oktober 1833, sida 3

tro, att han ser en helig familj framför sig. Der midt i rummet, på ett stenblock sitter en gubbe. Dess hvita skägg är orakadt, dess höga hjessa är utan hår och dess kolossala kropp så föga klädd, att de upptorkade musklerna öfver allt framskjuta sina skarpa kanter; ty denna familjs patriark har redan på många år icke lemnat sin boning, annat än för att värma sig några timmar i solen; hvilande mot muren i den mennisko-tomma trakt, der palatset ligger. Hans kroppsbyggnad är hög och stark, endast hufvudet något nedtyngdt af nära hurdra års börda. Alla anletsdragen. af verklig klassisk regelbundenhet, förhöja ännu mer det vördnadsvärda i detta gubbhufvud, Hans öga upplifvas endast, om något samtalsämne intresserar honom; eljest ligger det djupt och nästan utslocknadt under de hvita, buskiga ögonbrynen på en starkt framskjutande panna. Mellan dess knän gungar sig en ungefär sexårig flicka, en ättling af gubben, knappt betäckt med ett linne och leker med ett silfverhjerta, på hvars lock Jungfru Marias bild ses i upphöjt arbete. I det inre af denna dosa, är en relik som gubben bär hängande kring halsen i en silfverkedja, såsom skyddsmedel mot alla slags olyckor. Han sammanknäpper nu den lilla Angelinas händer, och lärer henne säga efter latinska bönerna på rosenkransen, ty detta är den enda undervisning, som en ung Romarinna ur de lägre stånden har att vänta. Der lutad mot muren sitter en ung qvinna, af en Raphaelsk Madomnas upphöjda skönhet. I dess knä leker en naken gosse, skön som ett Kristus-barn, hvilken hon leende betraktar med den innerligaste moderskärlek. En något äldre, likaledes oklädd gosse, står på golfvet och lutar sig smekande mot hennes knä, i det han hvilar sin fulla kind på hences hand, och bedjande ser henne i ansigtet. Till leksak har man gifvit honom ett träkors, som han håller om med ena armen, hvarigenom dess likhet med Johannris-barnet blir ännu mera öfverraskande. Stödd emot muren står en ngn man i en trasig kappa, en birboner, som med ömhet ser ned på hustrun och de båda barnen, och söker roa dem med att knäp— pa på en gammal guitårr. Om vi betrakte honom närmare, så igenkänna vi den trotsiga gubben i osterian di santo Sileno och tvifla icke på, att han är son till familjens ofvannämde patriark. Vi veta dessutom, att han är svärfar åt den unga qvinnan, och farfar åt de tre barnen. Om vi derefter kasta en blick iv i skymningen af denna-vwvrå, så finna vi, liggande på golfvet och stödjande sig met armen ett ungt älskande par, som tyckes hafva lärt kyssandet af turturdufvorna. Vid spiseldens nästa uppflammande, igenkänna vi Saltarilla, danserskan i Osterian. Derjemte må man ej förgäta en gammal matrona, som liggande på kaä för Mariabilden i ena hörvet, samt den isgrå ferfarsmodern med sina rödstrimmiga ögon, som sitter vid:spiseln och ej vill låta fråntaga sig sin uråldriga rätt, att mästerligt förstå tillaga Macharonpi — allt skall underhålla den fromma villan, att man här inträdt i en rTedlig men fattio familhle haning