Aftonbladet – 8 oktober 1833, sida 3

OS PP APA fe fe I Ibland utkömnue öfrersättningar af utländska I författares skrifter, ha vi trott oss böra fästa Läsarens uppmärksamhet på den nyligen annonserade novellen: Banditen Pietro Manzino, en målning af det Romerska folklifvet af H. E. RB. Belani, Vid en tidpunkt, då Italien, det på så många och omvexlande minnen rika Italien, åter börjat spela en vigtig roll i det stora politiska dramat i Europa, måste en sann och lefvande skildiing af sederna hos detta lands invånare, äga ett ökadt intresse. I detta afseende ha vi koappt funnit någon skrift, hvarigenom man tycker sig erhålla en förtroligare bekantskap med den Jialienska karakterens närvarande ståndpunkt, än denna novell, hvilken icke bör sammanblandas med en vanlig röfvarehistoria. Författaren synes hafva haft ett högre syfte: han har velat skildra, huru en usel regering, i förening med obskurantism, okunnighet, de högre klassernas förderf, samt öfullständiga och illa skipade lagar, kunra förstöra en nation med de herrligaste anlag, förmå den att anse sjelfva brottet såsom lofligt, och huru på detta sätt ännu i vår tid det besynnerliga fenomenet af bandityrket såsom näringsfång kunnat fortfara. Det är i sådant ändamål Författaren valt till sin bjelte Pietro Mancino, en bekant bandit, samtidig med Fra Diavolo. Hans bragder synes Författaren visserligen nog mycket hafva idealiserat; men omkring hans person grupperat åtskilliga bekanta scener och händelser, som otvunget bilda en hel historia. Det är icke hjeltens biografi och hans stundom med nog mycken öfverdriift beskrifna äfveatyr, som här äro det intressantaste, utan episoderna äre det ännu mera. Med en liflig fantasi och varva, stundom glödande färgor, ehuvu äfven ofta med peaselnu doppad i blod, har Belani tecknat sina figurer så, att hvar och en finner att de måste vara aftagna efter naturen. Hans taflor likna vissa Mästares porträtter, om hvilka åskådaren tycker sig kunna svärja på att de äro lika, äfven utan att bafva sett originalerna. På det Läsaren sjelf må kunna vitsorda detta omdöme, meddela vi här, såsom en profbit, ett kapitel hvilket målar en Romersk banditfarailj i sin bostad, och hvilket såsom ett litet helt för sig bäst synes egna sig till ett utdrag: Låtem oss flytta oss till källarstugan i ett obebodt förfallet pelats vid folen af berget Janiculus, på andra sidan Tibern. Scenen upp-. lyses af en brinnande spån, som är fästad wid en jeraring i hvalfvets grofva, till hälften förfallna mur, Den fladdrande lågan kastar ett obestämdt ljust på pittoreska menviskogrupper; men i nästa ögonblick brinner hon så dyster, att allt försvioner i de osäkra konturerna af en djup skymving. En blick på detta rums beskaffenhet, på det högt upp under taket beAL : oo PLuthlaen frusna