Få han kommit nära intill Ekstedt gifvit honom meå stenen ett bårdt slag midt i ansigtet, samt att Ösare å andra. sidan hoppat upp i Schäskärran och neddragit Ekstedt på landsvägen, hvarvid denne fallit öfver och fattat tag i Svala, då Ösare skyndat sig omkring kärran och med sten slagit Ekstedt flere stag-å blottade hufvudet, och när Svala kommit lös, hade han äfven med sten gifvit honom flere dylika: slag: att Ekstedt sedan nedtumlat i diket, der de: ytterligare på cnahanda sätt fortfarit att slå honom, hvarunder Ekstedt i början haft sansning och yttrat: käre Ösare låt bli mig, jag skall ge dig 50, jag skall ge dig 100 R:dr, men jag har cj mer än 50 på mig; att Svala och Ösare icke dess mindre fortfavit att slå, men Ösare ursinnigast; att de omsider uppbört , och börjat söka sina mössor dem de förlorat; men då Ösare under sökandet nalkades Ekstedt, hade han åter börjat slå honom, hvarefter bägge dragit sigin åt sandgropen vid vägen, der Per Persson under tiden stått. Sedan hade de, för att söka sina mössor i diket, der Ekstedt var liggavde, dragit bonom upp derutur, och lagt honom bredevid vägen iden ställning, hvari haus befånnis Söndagsmorgon. Sedan de igenfunnit den ena af mössorne, bade alla tre begifvit sig från stället, hvarvid Svala tyckt sig förmärka rosslande ljud af Ekstedt. Under hemvägen hade Ösarc :yltrat: Jag slog så länge till dess jag kände att stenen ville in i hufvudet ; äfven förmälte Svala, alt då ban, korrt efter det Ekstedt bedt om förskoning, tillsagt Ösare att icke vidare slå honom, håde denne utlåtit sig: nej den tusan dj... ska ha mer! Osare bekände, att ban, då Ekstedt låg öfver Svala på landsvägen, gifvit Ekstedt med sten två starka slag å blottade bufvudet, men ville icke tillstå, alt hån på annat sätt slagit honom än med knyt näfvarne, dem han likväl erkände sig hafva flitigt begagnat. Stenen hade han vid Ekstedt: nedtumlande i diket! borttappat, och ej tagit någon annan i stället. Han nekade således till det yttrande som Svala sagt bonom haft under bemvägen, men skolat i dess ställe utlåtit sig, att han upphörde slå bonom med knoytoväfven, då ban kände bufeudet vara mjukt. Per Persson!, 18 år garbmal, nekade att han tilldelat Ekstedt något slag, eller bidragit att hejda bästen; men då Ekstedt fallit ur kärran och derunder dragit hårdare på ena tömnien, hvarvid hästen strukit till-baka mot diket, bade ban faltat hästen vid tygeln. Han sade sig också, under det de andra begge slogvo Ekstedt, hafva gått fram ur sandgropen två gånger, och föregifvit det han tyckte sig höra folk komma, för att såmedelst förmå dem att afstå från Ekstedtvidare missbandlande; de håde då också hastigt lyss: nat, men då de ej förmärkt något ljud, bade de fortfarit att slå Ekstedt. Svala och Ösare medgåfvo att Per Persson ej gifvit Ekstedt något slag ; äfven hafva ade alla tre förklarat, att de icke öfverenskommit, at! P. Persson skulle biträda såsom vakt. ; Någre papper, dem Ekstedt medhaft, hvaribland en resolution rörande ett kokreatur, som Svala försålt till Ösare; men Svalas svärfar såsom sitt återtagit, hade Ösare anammat, och Söndagsmorgon uppbrännt. Svalans motiv till gerningen hade varit det. att Ekstedt, som i Ahlborga kaliat honom till sig på aftonen)) för att med Ösare, som äfven väntades men icke kom, uppgöra liqvid om kokreaturet; förebrålt Svala, att kan till Ösare sålt detta, då deticke varit hans, och att han förde ett oordentligt och liderligt lefverne. Ösares motiv åter, att Ekstedt på en auktion i Kycklinge för omkring 14 dagar sedan, då Osare pockande aflemnat förenämnde Rosolution; skall skuffat bonom för bröstet, och visat honom ur ruminet. Per Persson hade icke något agg till Ekstedt, utan med följde endast på Ösares proposition, och då halfbredern antog densamma. Bröderne anmälte äfven, att då Svala lördags afton inkom till Osare; hos hvilken P. Persson händelsevis var, för att enligt . Ekstedts tillsägelse kalla Ösare till sammanträde i ofvannämnde ämne, hade denne tagit Svala och hans balfbroder i händerne, och frågat dem, om de ville vara honom trogna, samt derpå föreslagit dem, att gå 1 förväg för Ekstedt och klappa upp honom. Sedan de dertill samtyckt, hade de supit flere supar, AON hal N sa 0 oM a öm