Aftonbladet – 6 september 1833, sida 3

i CUCITId AS BOD LULIEL Halvaladnad, dlilbad VILLUCI till hvad derstädes då passerade. Den förre har talat om svordomar och eder, om Patons utskjutande ur rummet, dervid jag skall hafva haft den ena handen på Patons rygg, den andra upplyftad emot honom. Den sednare har blott hört någon ordväxling och min tillsägelse till Paton att gå, samt sett mig följa Paton till dörren och der, utan någon våldsamhet, med händerna skjuta ut honom. — Att en olikhet 1 berättelserna här äger rum undfaller in-: gen; men huru har denna tillkommit, om ej derigenom att min flerårige ovän, som på eftermiddagen var med Paton, öfverdref sin berättelse om mitt förfarande förmiddagen, för att derigenom gifva en mörkare färg åt mitt handlingssätt; men hvarje öfverdrift är osanning. i Vidare låter vittnet mig under eftermiddagens händelser säga — att jag ej kan ansvara för en oriktig inlaga — elt yttrande som.jag hvarken haft eller kunnat hafva: ty icke är det jag som ansvarar för inlagornas riktighet, utan åligger sådant naturligtvis deras förfat— tare. Denna framställning bevisar alltså en oreda i berättelsen, hvilken icke kunnat tillkomma, så framt viltnet sagt allt hvad det vetat, och sjelf ej haft något att dölja. Men innan detdetta skolat yttras af mig, hade vittnet hört Paton svärja; och man svär icke för ro skull på ett embetsrum, under det man har att göra med en embetsman. Denna ed, yttrandet att jag var ett få, och de upplyftade armarne sät— ta utom allt tvifvel att jag var den anfallna. Väl kan man upplyfta armen för att afvärja ett slag, men endast för att freda sig rusar man e fram under eder och svordomar, under skällsord och med bägge händerne upplyftade emot en tjensteman, som står vid sin pulpet i silt inre embetsrum. Igenom dessa motsägelser har viltnet således antydt motsatsen af hvad det ville säga, och de båda Herrarnes gemensamma uppträdande på Nederlagskontoret måste, i förening med detta handlingssätt af Nederlagskontrollören, somr straxt följde med Paton då han rusade inpå mig, medföra i den tänkandes omdöme en annan öfvertygelse, än den Aktor deraf hämtat. Lika tänkvärdigt är Kontrollörens svar på min frågas Om han ej vid tillfället varnat Paton för sitt uppförande? vittnet säger sig icke hafva ägt någon anledning dertill. Man äger alltså ingem anledning. att varna den som inkommer på ett embetsrum, och med spotsk och myndig ton fordvar embetsåtgärder utan laglig rätt dertill; — som, då. embetsmarnen söker att genom skämt, då för— nuftskäl ej under fem: dagars tid hulpit, stilla den missledde, — utbrister t eder, svordomar och otidigheter, och some rusar fram i inre rummet med båda armarne upplyftade. Ett sådant uppförande kan man finna anständigt och lagligt, en sådan man kan man taga parti if, då, om man är den anfallnes hemlige afandsman, ty då gäller det i domareroylornae intagna ordspråket, det man gerna ser, det vittnar och håller man gerna med, i annat. all söker man afstyra dylika anfall. Med skäl frågar jag, kan ett sådant vittnes nål, som det ifrågavarande, anses så öfvertygan— la att Plemaran hp nå dato nmuman. fälla fill sön