Aftonbladet – 6 september 1833, sida 3

I vekliga ordalag förmå mig erkänna, det jag öfverfaliit Paton. Jag gör gerna menniskor till viljes; och har, i allt hvad som i min förmåga stålt, gjort det, likväl blott så långt sådant varit instämmande med sanning, heder och lag. Jag khan fördenskull icke tjena Aktor med ett erkännande, att jag öfverfallit I Paton, ty då erkände jag en osanning. On jag kommer att brista åt den värjemålsed Aktor yrkat, rörer sådant icke Aktor. Jag kan emedlertid försäkra att, om jag skall, med denna ed fria mig från beskyllningen , alt hafva varit den anfallande, så går jag den med lungt samvete, derest den är laglig; skall jag deremot bedyra, att jag ej försvarat mig, så går jag den icke. Jag är då saker: men saker till nödvärn, och då åligger det Domaren att pröfva, om detta blifvit sträckt utöfver dess ullbörliga gräns. Innan någon kan dömmas till värjemålsed, måste det åtalade felet vara styrkt, antingen gerom elt vittne eller ock genom bindande omständigheter och liknelser. Jämte Nederlagskontrollören, har Aktor åberopat såsom bevis för den emot mig gjorda angifvelse, i egenskap af vittnen, afhörde Öfver-Inspektoren Nymansson och kontrollören Lenoman, hvilka berättat, att Paton för dem omtalat att han blifvit slagen af mig, och för dem visat en derigenom uppkommen blånad. Att detta ingenting kan bevisa, torde vara klart för alla, som känna lagens stadgande i 17 kap. 24 S. Rättegångsbalken, alt vittnen skola vittna om det de sjelfva sett, eller i saken hört hafva, och ej om det de af andras sägen veta; och till dem, som ej känna lagen, säger det sunda förnuftet, att om ock Paton sagt för hela Stockholms stad att jag slagit honom, och låtit uppresa en teater, för att derifrån låta sin lilla blånad åskådas, så följer deraf icke att jag öfverfallit och slagit honom; ty detta måste styrkas genom vittnesmål af dem, som sågo eiler hörde, huruledes jag under loppet af minst fem dagar, välvilligt, men förgäfves undervisade Paton och hans kontorsbiträden, om det de sjelfva bort veta att uträtta på en kort stund, — och hvilka vittren kunde upplysa om anledningen till blånaden. Jag är således öfvertygad derom, att Vällofl. RådhusRätten lemnar Patons prat med Herrar Nymansson och Lennman utan allt lagligt afseende: i hvilket fall såsom vitlne endast återtår min uppenbara fiende och efundsman, nederlags-ko ontrollören, Ar Protokolls-Sekreteraren Koos, hvilken vid tillfället, då Paton framrusade och öfverhopade mig med grofva smädeord, för det jag ej kunde, emot lagarnes föreskri tt, uppfylla hans fordring sar — DHiträdde Paton, i stället för att varna och hejda henom. Emot NN vitlne som skall, genom sin berältelse, Er värje målsed kringa till och med en illa be ery ktad, anklagad, änau mera en i rikets tjen nst ånad man, hv: lken öfver fyratio II fy gr år, skött flera vigtiga beställningar och uppdrag med förmäns bifall och hö ögst fördelak tiga vibsord, måste icke ett skew af jäf eller misstanka finnas. F annat fall utgör icke vittnet ett halft hevis, och då är inger anleduing för handen a , ; J