Aftonbladet – 26 augusti 1833, sida 3

Han anmärker, att af alla Cherubinis dramatiska arbeten, är Vattendragaren den enda, som qvarstannat på seenen, hvaraf han synes vilja draga den slutsatsen, att icke teatern, utan kyrkan är Cherubinis rätta fält. Närvarande cpera, som han säger sig afhört trenne gånger, synes stärka honom i detta omdöme. De loford, hvarmed man öfverhopat arbetet, tror han mindre få anses tillkomma det, än dess åldrige och högt förtjente kompositör. Partituret, säger han, är en ganska utmärkt komposition, utan att derföre kunna kallas ett mästerstycke. Mar finner der icke dessa melodier, som göra epoä 1 konstens historia, icke denna lätta, briljanta och elffektrika instrumentering, som utmärker den moderna skolan (?) Man finner icke der denva följd af ensemblestycken, som, genom rythmernes mångfald, genom motivernas ombyte, genom den musikaliska tankens ständigt växande intresse; gör af hvarje stycke en opera uti operan, d. v.s. ett fullständigt arbete, som har sin exposition, sin utveckling och sin upplösning. De proportioner Cherubini antagit, äro mindre vidsträckta. Med undantag af två eller tre nummer, hvari man finner något mer nyhet, är hela vokalpartiet strängt formadt efter det gamla systemet. Sången utgör snarare enkla melodiska fraser, än verkliga melodier. En fras af detta slag är för honom vanligtvis nog för hvarje nummer. När han första gången framställt det, och det gör han vanligtvis utan stora förberedelser, hämtar han derifrån några harmoniska utvecklingar, ingår åter i themat, reproducerar det tre eller fyra gånger, och hvarje nummer är sålunda egentligen ett slazs Rondo; vi böra emedlertid tillägga, att de flesta af dessa melodiska fraser äro fulla af lif, och i synnerhet af sundt förnuft, en sak, som är icke mindre sällsynt i musiken än i allt annat. Hvad som i synnerhet utmärker Cherubinis musik, är en slags ärlighet, stundom nå5 got för sträng, hvilken kommer honom att uDH tan barmhertighet förkasta allt, som icke är förenligt med vetenskapen eller med sanningen, sådan han uppfattat den. För öfrigt äro hans vokalfraser, huru korta de än: må vara, alltid klara och fattliga, samt stundom sublima. Orchesterpartierna äro mindre rediga, man ser, att det är en Italienare, som germaniserat sig m. m. Vi kunna naturligtvis ingenting yttra, huru vida detta omdöme är rättvist eller icke. Med uppställningen deremot synes recensenten ganska belåten, och berömmer, mycket baletter, dekorationer och kostymer. a NV