Jot den och av.ll SON ICIYET I? valinet. UU skall heberrska hvarje lefvande väsen, växterna på fältet och trädens frukter aro din egendom, och dina lefnadsår på jorien skola: vara treitio. Så gick menniskan kootande ät sidan sägande: Skall jag vara skapelsens herre och njata lifvets gåfvor och benbag, hvatill gasvar mig då det korta tidsmåttet af erdast trettio år. Så knuotade menniskan och betraktade missvöjd djuren, af hylka den Evige skänkte många ett vida längre hf. Nu koi äfven åsnan I sin oidring fam, och den Evigr sade: du.skall lida plågor och mödor, skall draga och bära bördor, sucka under din drifvares slag, skall svettas och pusta och njuta föga hvila; en mager kost af törne och tistel skall bli din föda, och dina lefnadsår på jorden skola vara femtio.? Så öll det arma djuret på sina knän och bad: Barmhertige skapare! skall jag framslapa ett så eländigt lif, skall jag för mödor och slag endast få törne och tis:lar till föda och likväl dväljas så länge på jorden; Ol! tag då tjuge år bort ifrån mitt lif, och menniskan, den Tefoadsgiriga, trädde fram, och bad om dessa tjugu är, som åsnan icke ville hafva och den gode Skaparen log och biföll dess begäran. Na kom o:dningen till bunden, och den Evige sade: du skall akta huset och ligzaa tjettrad vid skatten, du skall icke en gång tro månan och ställa på bvarje skugga; ben och knotor skall du goaga och dina letfnadsår på jordeb skola vara fyratio. Då föll den arma hunden på sina knän och bad: Barmhertige skapare! skola mina lefnoadsår vara så usla, skall jag bevaka huset och skatten, gnaga ben och skälla på skuggor, o, så förminska mina lefnadsår med tjuzu, och menniskan, den lefnadsgirige, trädde fram, och bad om de tjugu åren som hunden icke ville hafva, och den gode Skaparen log och beviljade dess bön. Nu kom ordningen äntligen till Apan, och den Evige sade: du skall endast se ut so en mennviska, men vara nårraktig och barnslig, gå med kiökt 1ygg, vara clt lekbverk för barnen och ett mål för de äldres ömkan, ock dina lefnadsår på jorden skola vara sextio. Då föll den stackars apan på sina knän och bad: Barmhertige skapare! skall jag endast se ut som en menniska, vara navtaktig och ctt lekverk för barnen; O! förminska antalet af mina år med trettio, och menniskan, den lefvadsgirige, steg fram och bad om de trettid åren, som apan icke ville hafva, och den gode Skaparen log oeh b.viljade hennes bön. Då vu alla djuren gingo bort till sin bestämmelse, framlefde menniskan som skap:lsens konung sorglös sina trettio menniskoar i en gl-d ungdom. Då kemmo åren från trettio till femtio, och menniskan måste plåga och möda sig, bon måste iosamla sina behof, vjuta en tarflig föda, lida hårda slag för att sammansläpa sitt dagliga bröd; och detta är åsneåldren. Och om bon vid femtio år samlat något, då ligger hon på sin skatt och bevarar huset, tror icke ens månan, hvarje skugga är henne misstänkt, hon ser sur ut på bvar och en Som naåarmar siv oach unnar sig sielf knant