RIDDAREN AF RUNDA TORNET, (Utdrag af en krönika i klostret Kilvinnings arkiv) Under David den förstes regering ansågs det för en handling af välgörenhet och fromhet att gifva dotationer till kloster. Monarken gaf sjelf prof på sådan frikostighet, och de rikare: bland hans undersåter följde hans exempel. Så gjorde äfven Hugo af Morvel, bvilken förmedelst konungens frikostighet egde stora gods i vestra Skottland. För att efterkomma sin fromma makas önskningar, och till SanktWinnings ära, — cen af hans förfäder, som lefde i åttonde århundradet — grundlade Morvel i en by i Ayrshire ett munkkloster af Tyronesernes Order, och lit uppföra en byggnad nära bredvid, för att tills vidare tjena munkarne till boning. Beatrix plägade hvarje morgon besöka klostret; hennes milda och intagande väsende tillvunno henne djupa vördnadsbetygelser från munkarne; men ingen af dem var mera ni-. tisk i sin hyllning än brodren Swithin. Då den vackra Beatrix märkte hans trägna bemödanden, framlyste ofta ett leende under slöjan, ett tecken, som visserligen icke var af någon betydelse, men som. munken dock ansåg för ett bevis på tillgifvenhet och hvaraf han tog sig anledning att hvarje dag förnya yttringarne af sin känsla. Han gick slutligen så långt i djerfbet, att han till sin dam skref ett mystiskt bref, hvari han i en biblisk och figurlig stil målade det lifliga intryck, hennes bebag gjort på honom, Han sade, att hon var skönare än saliga sankt Brigitta, hvars blickar i glans öfverträffade den stjerna, som visade de tre herdarne vägen till Betlehem, och hvars kinder lyste af en färg, med hvilken rosornas i Saron rika nyanser icke ens kunde jemföras. Sir Swithins vördnadsfulla uppmärksamhet mot klostrets skyddsdam väckte allmäg nyfikenhet och förundran inom klostersamfundet, och damens nedlåtenhet blef slutligen ett föremål lör anmärkningar, föga gynnande för hennes rykte om dygd och fromhet, och till hvilka hon ingalunda trådde sig ha kannat gifva anledning. Munkens bref försatte henne i stor förvåning. Huru kunde en åt Herran invigd man så glömma sig, så förakta sina heligaste löften? Detta kunde hon så mycket mindre förklara, som ett dylikt steg från hvilken annan som hälst med skäl skulle förundrat henne... Hon hade ingen anledning att tvifla på sin mans ömhet och kunde icke ett ögonblick misstänka detta bref för att vara en af honom utlagd snara till att pröfva hennes trohet, Hon fruktade likväl att saken förr eller sednare skulle komma till hans kunskap, och beslöt derföre, hvilken följden än måtte blifva, att meddela honom den djerfva munkens epistel. Morvel hade alltid ansett Swithin såsom den heligaste bland bröderna och aldrig kunnat föreställa sig annat än att hans själs renhet motsvarade hacs fromma yttre. Men muntens esenhändiga bref. som den fromma och