kunde lägga sig och sofva. han kommit dit för att bestiga Mont Blanc. men ej för att sofva, och att han nu måste ditupp. Jag skakade honom, fattade honom under armen och släpade honom med mig några steg; han var alldeles utan all känsla och det var honom lika, antingen det gick uppåt eller nedåt. Emellertid satte rörelsen åter hans blod i omlopp, och han frågade mig, om jag icke wllfälligtvis hade ett par sådana handskar i fickan, som jag hade på händerne — ett par harskinnshandskar, hvilka jag låtit göra mig enkom för mina bergsvandringar. I mitt dåvarande läge skulle jag nekat min egen bror att få dem begge; jag gaf honom den ena, Klockan sex voro vi på spetsen af MontBlåne och ehuru solen strålade i klar glans, hade himmelen likväl en högblå färg och vi sågo till och med några stjernor. Då vi riktade våra blickar nedåt, sågo vi intet annat än is, snö, klippor, spetsar och kala bergstoppar. Den ofantliga bergskedjan, som går genom Dauphind och sträcker sig till Tyrol, utbredde för våra ögon sina fyrahundrade i solen skimrande glacierer. Vi: kunde knapt upptäcka en enda grön fläck på jorden. Geneveroch Neufchatelsjöarne voro allenast blåa, nästan omärkliga punkter. Till venster låg Schweitz krusadt af otaliga berg, och längre bort, likt en grön Turkisk matta, Schweitsiska slättlandet, till höger hela Piemont, och Lombardiet ända till Genua, framför oss Italien. Paccard såg intet; jag visade honom den herrliga utsigten — han hade ej tanke för annat än den förfärliga kölden. Hvad mig beträffar, så kande jag nu icke mer någon smärta eller trötthet, och svårigheten att andas, som en timme förut nästan nödgat mig att afstå från företaget, hade till det mesta försvunnit. Vi hvilade deruppe tre och trettio minuter. Klockan var nu sju, vi hade endast två och en half timme af dagen qvar, och måste gå. — Jag tog Paccard under armen, svängde ännu en gång hatten till tecken åt mina kamrater i dalen, och vi började stiga utföre. Vi hade ingen banad gångstig att följas vinden blåste så kall, att öfversta ytan af snön icke en gång hade smält, och på isen kunde vi endast leta oss till rätta af de hål, vi på vägen uppföre hade gjort raed spetsarne af våra bergsstafvar, Pacecard var alldeles som ett barn, utan kraft och vilja; på god väg måste jag leda honom under armen, på dålig bära honom. Då vi gingo öfver remnan, började natten inbryta, Nedanför den stora platåen hade hon helt och hållet öfverraskat oss; Paccard stannade i hvarje bandvänning, och förklarade att han icke ville gå ett steg längre; jag kunde endast med våld förmå honom att röra sig, ty ord voro förgäfves. Klockan elfva hade vi ändteligen hunnit öfver glaciererna, och kunde åter nå hotten. Redan för en cotta fatoen Säker Jag svarade, att j honom och slutade med mig. Snart återkom h!odet och med blodet värman, men också en smärta som om hvar åder blifvit stucken med kvappnålar. Jag lindade in min docka i täcket, lade henne under hvälfningen af en klippa, derpå åto vi en bit tillsamman, togo oss en klunk och somnade in, sedan wi smugit oss så tätt intill hvarandra som möjligt. Klockan sex på imorgonen blef jag uppväckt af Paccird. Det är kuriöst, sade han, jag hör foglarne sjunga, men ser ingen dager; jag måtte icke kunna öppna ögonen.? Han hade spänt upp ögonen som en storhertig. Jag svarade att han måtte misstaga sig, och se likaså godt som någon annan, Han begärde nu litet snö, lät den smälta i handen, bad mig drypa ett par droppar bränvin i vattnet, och gned sedan ögonlocken dermed. Men det bjelpte icke, han såg lika litet som förut; det enda var att han icke mer kände en så plågande hetta i ögonen. Så har jag då verkligen blifvit blind, Balmat? sade har. Det ser så ut det, svarade jag. Men hur skall jag nu bära mig åt, alt komma hädan? frågade han, Tag remmen af min rensel i hand, och gå efter mig. På det sättet skall det väl gå för sig. i Han gjorde så och vi gingo nu utföre berget, samt ankommo till byn la Cöte. Som jag fruktade att min hustru var orolig öfver mig, så tog jag här afsked af doktorn, som med käppen trefvade sig bem, Vid min hemkomst blef jag först varse hur jag såg ut. Jag var alldeles oigenkännelig; mina ögon voro blodröda, ansigtet svart och läpparne blå; så ofta jag skrattade eller gäspade, sprängde blod fram ur läpparne och kinderve; endast i skuggan kunde jag se. Fyra dagar derefter begaf jag mig till Geneve, för alt underrätta Hr de Saussure alt det lyckats mig bestiga Mont Blanc. Han hade redan fålt veta det af några Engelsmäån, och kom straxt till Chamouny, samt försökte med mig stiga uppför berget, men vädret tillät oss icke komma längre än till berget La GCöte; först följande året kunde han utföra sitt stora företag. Nå, hur gick det med Doktor Paccard? Blef han blind sedan? frågade jag. Han blind! Han dog för eltva månader sedan, nio och sjultio år gammal, och kunde ända till sin död läsa utan glasögon. Men fördömdt röda-ögon hade han. Var er bergvandring skuld till det? Ah nej! Hvad då! Åh han tittade bara litet för djupt i glaset ibland. Med dessa ord tömde Balmat sin tredje flaska. kl fm er fodtvl m AA wi PP (Art Da LÖO AN OÖ O mm PR fr hand