en så godt sig göra lät. Men som jag var! ungefär tvålusen fot högre upp än första gånsen, så var äfven kölden skarpare, och en fin inö, som ; flög omkring i luften, gjorde mig alldeles stel af köld. Jag kände en tyngd i hufvudet och en oemotståndlig böjelse att sofva; tankar, mörka som döden, öfverföllo mig, och jag visste att dessa voro elaka tecken, och att, om jag hade dena olyckan tillsluta ögonen, jag svårligen nånsin mer skulle öppna dem. Från detställe, der jag låg, kunde jag, tiotusen fot nedanför mig, se ljusen i Chamouny, der mina kamrater nu stekte sig för eldbrasan eller voro nedkrupne i de goda, varma sängkläderna, Jag sade för mig sjelf: kanhända tänker icke en enda af dem på mig, eiler om han tänker på Balmat, säger han väl i det han lagar om elden eller drar täcket öfver örat: nu roar sig säkert den enfaldige Jacques att springa sönder sina skor! — Mod, Balmat! tänkte jag — men det var icke det som felade: icke mod, utan styrka! — Menniskan är icke af jern, och jag kände snart, att jag var illa deran. Under de korta mellantiderna, då icke de i hvar minut nedstörtande lavinerna och glacierernes brakande afbröto tystnaden, hörde jag en hund skälla i Cormayeur, ehuru det var ungefär halfannan mil dit. — Det var mig ett tröstande sällskap i min enslighet; det var det enda ljud, som från den bebodda jorden nådde mina öron. Emot midnatten tystnade hunden och den förfärliga tystnaden återvände; det var som jag skulle legat i grafven; ty glacierernes och lavinernes dån räk-. nar jag ieke; det är bergets klagande stämma, och förskräcker menniskan i stället att upp-. muntra henne. Omkring kl. två såg jag åter vid horisonten samma ljusa rand jag förut omtalat. So-. len följde derpå liksom första gången, men äfven nu hade Mont Blanc satt peruken på sig, hvilket han alltid gör när han är vid elakt lynne, och då bör man akta sig att förtreta bonom,. — Jag kände hans bufvud och tog mig derföre i akt; jag steg åter ned i dalen, nedslagen, men icke modfälld öfver mina begge fruktlösa försök, ty jag var nu öfvertygad att det skulle lyckas mig tredje gången. Allt stod bra till hemma, min hustru satte fram mat åt mig, men jag var mer sömnig än hungrig; hon ville att jag skulle lägga mig ji stugan, men jag fruktade att icke få 10 för flugor och gick upp på en höskulle, der jag kastade mig på höet och sof hela fyra och tjugu timmar i ett sofvande, Tre veckor förflöto, utan att vädret blef bättre, men jag slog ändå icke ur hågen att göra ett tredje försök. Doktor Paccard, slägtinge till den föraren jag förut omtalat, ville följa med, och vi kommo öfverens att första vackra dag gifva oss på väg. Äntligen den 8 Augusti 1786 tycktes vädret hjelpligt nog, för att våga oss åstad. Jag uppsökte Paccard, och sade till honom: nå, Hr Doktor, är Ni nu