JACQUES BALMAT, KALLAD MONT BLANC. (Ur en Resandes Anteckningar) P (Slut från Supplementet 42.) å den tiden, jag talar om, hade man ännu icke på GrandsMulets gjort den platå, som man nu finner der; det var icke då så beqvämt der borta, det ansvarar jag för; dessutom var jag temligen bekymrad, om jag längre upp skulle kunna hitta på något ställe, der jag kunde ligga öfver natten. Jag försökte till höger och venster — nej, det var förgäfves. Ändtligen, i Guds namn, gaf jag mig åter på väg. Efter två och en half timma fann jag en skön torr plats; klippan tittade fram ur .enön och bjöd mig sex eller sju fot rum; mer -behöfde jag icke, för att på ett -.mindre oangevämt sätt än på snön afbida morgonen. Klockan var sju på aftonen; jag tog mig litet mat, söp en tår och lagade i ordning min bädd på klippan, der jag ärnade ligga öfver natten — och det var snart gjordt. Klockan. nio såg jag skuggan komma; hon uppsteg lik en tjock rök ur dalen och nalkades mig långsamt; half tic hade hon uppnått mig och jag omhöljdes af henne. Men ännu en stund såg jag uppöfver mig de sista solstrålarne, som ogerna togo afsked af spetsen på Mont-Blanc, Jag följde dem med ög0onen, så länge jag kunde. Äntligen försvunno de och borta var dagen. Såsom jag låg, vänd åt Chamouny, hade jag till venster ett omätligt snöfält som sträckte sig ända upp till Dom du Gouter) och till höger en afgrund af åttahundra fot, så nära intill mig att jag kunde räcka kanten med min hand. Jag tordes icke sofva, ty jag fruktade att i drommen vältra mig ned till brådjupet och göra kullerbytta utför; jag satte mig på min rock och började att slå omkring med händer och föt-: ter, för att hålla mig varm. Snart uppgick månen med blekt ansigte och omgifven af moln, som emot kl, elfva altdeles öfvertäckte honom. Nu såg jag en satans dimma nedstiga från Aiguille du Gouter; hon var mig snart på halsen, och kastade mig händerna fulla af snö i ansigtet. Jag betäckte hufvudet med min näsduk och sade: packa dig för f—n i våld. Hvar minut hörde jag dånet af lavinerna, hvilka knallade som åskan, under det de rullade utföre. Det -brakade i glaciererna, och vid hvarje brakande kände jag, huru berget rörde sig, Jag var hvarken hungrig eller törstig och plågades af en helt egen hufvudvärk, som började från nacken och gick ända till ögonbrynen. Men det fortfor att snöga obarmhertigt. Andedrägten hade frusit fast vid näsduken, och mina kläder voro så gennomvåta af snön, att det var som jag skulle legat i sjön. Jag fördubblade fäktandet med händer och fötter, och började att sjunga för att fördrifva en hopdumma tankar, som kom-: mo mig i hufvudet. Min röst förlorade sig i snöyran; intet eko svarade mig; allt var dödt 41 Döme du Gouter har sitt namn deraf att