1 3 Du o a de röst. Det gick honom. Ändtligen fattade jag honom i armen. — Men det är icke nog med att vi gå ensame, sade jag, det bör ingen mer än våra hustrur få veta af vårt förehafvande. — Vi gåfvo likväl en tredje person förtroende af vår hemlighet, nemligen krämerskan, hos hvilken vi måste köpa sirapen, som vi ärnade blanda i vattnet vi medhade, emedan bränvin var för starkt för en sådan färd. Då hon tycktes gissa att något var å färde, sade vi henne allt, och bådo henne, att kl. 9 följande dagen se upp åt berget, åt den sidan der Dome du Gouter ligger; ty vid den timman måste vi inträffa der, om allt gick väl. Sedan vi fått alla våra små tillredelser i ordning och tagit afsked af våra hustrur, uppbröto vi kl. 3 på aftonen. Den ene af oss gick på venstra, den andra på höasra stranden af Arve, för att icke låta någon märka vårt förehafvande; vid byn La Cöte möttes vi åter. Vi lågo öfver natten på spetsen af La Cöte, emellan Bossonsoch Taconnay-glaciererna. Jag hade tagit med mig ett täcke, hvari jag insvepte doktorn, liksom man lindar ett barn. och så tillbrägte han en temligt god natt; jag sjelf sof en god stund, ända till vid pass kl. half två. Snart derefter visade sig åter den ljusa randen, och inom kort uppsteg solen, molnfri, skön och glänsande samt lofvade oss en herrlig dag. Jag väckte Doktorn och vi begåfvo oss på väg. Efter en fjerdedels timme vid pass kommo I ändå ikring i hufvudet på vi upp till Taconnay-glacieren. Doktorns för-. sta steg på detta haf, midt ibland omätliga afgrunder öfver isbryggor, som brakade unde fötterna och hvilkas nedstörtande skulle begrafvit oss i det svarta djupet, voro vi i början något osäkra; men han lugnade sig snarty då han såg hur jag bar mig åt, och allt gick bra. Sedan började vi klättra uppför GrandsMulets, och voro snart uppe, Jag visade Doktorn stället der jag tillbragt den första natten, men det gjorde icke något godt intryck på honom. Han teg ungefär tio minuter, sedan stannade han plötsligt och sade: tror du Balmat att vi hinna upp till spetsen af MontBlanc i dag? — Jag förstod nog hvad han menade, och bejakade hans fråga skrattande, utan alt likväl lofva något säke:t, Vi fortsatte nu vår vandring i två timmar. Ändtligen hunno vi platåen, men blåsten blef allt starkare och starkare. Då vi kommo upp på den framskjutande klippan, som kallas Lilla Mulåsnan, kom en ännu häftigare väderil och ryckte hatten af doktorns hufvud. Han gaf till en duktg kötted, men hatten var och förblef borta; jag såg hur den flög af åt Cormayeur till, — Ni får drieka hans graföl, herr doktor, sade jag; vi få aldrig mer återse honom. Han reser af till Piemont! lycklig resa! — Vinden tycktes roa sig åt mitt skämt, ty knapt hade jag tillslutit munnen, förrän åter en så häftig vindstöt kom farande, alt vi måste lägga oss ned för att icke göra samma tur som hattem. Det dröjde tio minuter innan vi åter vågade uppstiga; vinden piskade berget och flög gnisslande öfver 1 KT a ooo 6 ep tt AL FE WP MO Ab MRS MA MW RAR NIE Me BE ANP Va Ww pe personer, som sletos om en tub för att få se oss. Ärelystnaden kittlade likväl doktorn och han ställde sig nu åter på benen; i det ögonblick de nedanför blefvo honom varse, igenkände de oss, honom på hans stora öfverrock och mig på min vanliga klädsel; de svängde nu sina hattar och viftade med näsdukar Åt oss. För att besvara saluten svängde jag också min hatt; men doktorns, den var med förlof sin kos. Detta var den sista kraftansträngningen af doktorn, och hvarken de uppmuntringar vi erhöllo eller mina uppmaningar kunde förmå honom att vidare gå ett steg. Sedan jag förgäfves försökt både goda och onda ord, och såg alt jag blott onyttigtvis förspillde min tid, bad jag honom hålla sig så varm som möjligt, och rådde honom derföre att bibehålla kroppen i ständig rörelse; han hörde mig utan att förstå hvad jag sade, och svarade blott ja, ja, för att slippa mig. Jag såg att ban led förfärligt af kölden, och det var minsann ej underligt; jag sjelf var så godt som stelnad. Jag lemnade honom derföre flaskan qvar, och lofvade att snart komma tillbaka, Ja, 12, var allt hyad han svarade. Ännu en gång badjag honom ej sitta stilla, och gick så mina färde. Då jag gått trettio steg, vände jag mig om och såg honom sitta hopkrupen med ryggen emot vädret. Det mötte mig nu ej mer några särdeles stora svårigheter; men ju högre jag kom, desto svårare blef det att andas. Luften hade blifvit så förtunnad, alt jag lik en lungsigtig måste stadna vid hvart tionde steg. Jag töll derföre på rådet att veckla ihop näsduken som en halsduk, och band honom för munnen, hvilket mycket lättade andedrägten. Emellertid angrep mig kölden allt mer och mer, och det gick en hel timme åt att tillryggalägga en half fjerdingsväg. Jag sick med lutande hufvud; men då jag slutligen tittade upp, hvem kan beskrifva min glädje och öfverraskning, då jag fann mig på högsta toppen af berget! Jag skådade mig omkring åt alla håll, darrande af fruktan att det endast var en synvilla, och att ännu någon spets återstod att bestiga; ty jag hade icke mer haft styrka dertill; jag var så uttröttad att endast strumporne tycktes mig hålla ibop benknotorna i mina fötter. . Men nej, nej, målet var uppnådt. Jag var der, dit ingen menniska förut hunnit; NE o Rn icke en gång sjelfva örnen eller stengeten. Ensam hade jag banat mig väg dit, utan annat bistånd än min kraft och min vilja. Allt hvad som låg utbredt för min syn tycktes tillhöra mig — jag var Mont Blancs konung, jag var bildstoden på denna ofantliga piedestal! i Nu vände jog mig åt Chamonny, satte hatten på min staf och svängde honom iluften, samt såg genom tuben att mitt tecken besvarades, Mina undersåter i dalen hade blifvit mig varse. Hela byn var församlad. Då första känslan af hänrycknirg var förbi, tänkte jag på min arma doktor. Jag skyndade så fort som möjligt ned till bonom, ropade bonom vid namn, och blef mycket pr II oo Va 10 fun FOA hh os AA Fr rr Mr