dra gangen tydligen hollah kamrater: vänten, vi vilja göra er sällskap! Vi väntade och Jigenkände ändtligen Paccard, som åter hämtat krafter. Emellertid hade jag, för att icke lemna något ögonblick obegagnadt, gått att vidare undersöka trakten, och tillryggalagt ungefär en fjerdedels mil på den. förut omnämda klippkanten, som förbinder Dom du I Gouter med Mont-Blanc. Det var en väg för lindansare, men jag tror nästan ändå att det lyckats mig uppnå målet, om icke Pointe Rouge varit mig i vägen. Då det var omöjligt I komma längre, så återvände jag till stället der jag lemnat mina kamrater, men fann nu blott min rensel; de hade förlorat modet och gått sin väg med de orden: Balmat är flink på foten, han skall nog hinna oss. Jag befann mig således allena, och vacklade ett ögonblick emellan önskan att följa dem och tanken att allena försöka bestiga berget. Jag förargades öfver att de lemnat mig i sticket; l äfven var det något som sade mig, att det den gången skulle lyckas bättre. Jag beslöt derföre våga försöket; tog renseln på ryggen ocn gick: klockan var fyra på aftonen. Jag passerade den stora platåen och anlände till Brinva-Glacieren, Kvarifrån jag kunde se ända till Cormayeur och dalen Aosta i Piemont. En dimma hade lägrat sig på spetsen af MoniBlanc, och jag slog derföre ur hågen att försöka nppstiga, icke så mycket af fruktan att gå vilse, som emedan jag visste, att de andra icke kunde se mig och derföre icke skulle tro att jag varit deruppe. Jag använde den återstående korta tiden af dagen att söka upp ett ställe, der jag kunde hvila öfver natten: men då iag icke fann något, och erinrade mig den första hygglisa natten, så beslöt jag I vända om. Kuappt bade jag kommit till den stora platåen, då mina ögon blefvo så häftigt jangripne, att jag immerfort tyckte mig se stora blodfläckar; ty jag brukade icke ännu den försigtigheten att bära ett grönt flor för ansiget, såsom jag sedan nyttjat. Jag satte mig litet för att hämta krafter, tillslöt ögonea och lät hufvudet hvila i bägge händerna. Efter en half timme voro ögonen åter bra, men natten hade redar brutitin och jag hade ingen tid att förlora. Jag sprang upp och det i. största hast. Jag hade icke gått tvåhundra steg, då jag med min staf kände, att isen upphörde; jag stod vid brädden af den stora remnan, — du känner henne, Pierre Payot (så hette min vägvisare) — denstora remnan, der de alla tre omkommo, och hvarur endast Pierre Coutet blef räddad. Huj, tänkte jag, jag känner dig nog! Vi nade på morgonen gått öfver på en med snö betäckt isbrygga. Jag sökte leta upp öfvergångsstället, men det blef allt mörkare och mörkare, min syn försvagades äfven allt mer och mer, så att jag icke var i stånd att hitta på det. Den förut omtalta hufvudvärken anföll mig åter, jag kände hvarken lust att äta eller dricka och började få ondt i magen. Men ändå måste jag besluta mig alt stadna qvar till dagningen. Jag lade derföre min rensel på snön till hufvudgärd, bredde mnäsduken öfver anciaoatat Anh hanadda min aft a:lL 0 oc